Rester av Olsborgs norra mur, en gång krönt av en kraftig träpalissad. Borgen som låg
uppe på platån till vänster i bild lär ha grundats av Olav den helige.

orgen Olsborg, ibland kallat för Olofsborg slott, låg på en brant klippa vid sjön Bullaren i Bohuslän, dåvarande Viken. Fästet har med största sannolikhet varit en norsk fornborg på vars gamla grunder man

Det berättas att Vikens mäktigaste man vid 1500-talets inträde, den svenske väpnaren Nils Ragvaldsson av Välingaätten, lät anlägga Olsborg år 1502 som en svensk befästning och att den då användes som bas för flera anfall mot danskarna, såväl norrut som söderut. Danske kung Hans insåg snart att denne man måste stoppas. Han befallde därför att Nils skulle infångas för att sedan kastas i den beryktade fångelshålan som var belägen underst i tornet på Bohus, och att man skulle "låta honom blifva där".

Tillbaka

Julgillet på Olsborg 1504

På julnatten år 1504, en dag som man kanske inte väntade sig något anfall, överfölls Olsborg av hövitsmannen Otto Rud på Bohus fästning. Man hade då smugit sig fram till något som därefter kallades för Danska kleven, en hålväg invid sjön Bullaren.

Enligt en beskrivning nedtecknad år 1599 klättrade danskarna över borgmuren medan "folket var i borgstugan samladt för dryckeslag. Han (Otto) besatte straxt borgstugedörren och steg derpå in, hvarefter han och hans folk ihjelslogo alle man fann derinne".

Det verkar dock som om Nils Ragvaldsson undsluppit nesan att bli tillfångatagen av danskarna - en annan källa berättar att han under flykten från danskarna avled av de skador han tillfogats vid överfallet - se också nedan.
Vid anfallet förstördes fästet helt, och Viken kom för närmare tjugo år att tillhöra Danmark-Norge.

Här uppifrån borgen hade man god utsikt över den enda passagen över Bullarensjöarna

Tillbaka

Olsborg förstärkt och utökat åren 1523 - 1526

Viken återerövrades av svenskarna igen år 1523, och Olsborg kom under åren 1523-1526 återigen att bli uppbyggt, nu under ledning av riksmarsken Lars Siggesson Sparre och Ture Jönsson Tre rosor, den förre lagmannen över Västergötland.

Fästet förstärktes och utökades, och fogden på Olsborg fick till uppgift att sköta förvaltningen av Vikenområdet. Bostads- och förrådshusen var enkla trähus med nävertak, men man anar att tornet kan ha varit byggt av tegel. Området innanför murarna uppskattas ha kunnat härbärgera ca 250 man.

I ett brev författat på Olsborg den 21 oktober 1523 får vi veta att befälhavaren då hette Nils Svensson. Brevet i fråga var ett svar på en begäran om att ett sändebud skulle få komma till Olsborgs(?) län som ett led i att få fred mellan Danmark och Sverige och var sänt av hövitsmannen på Bohus, Henrik Krummedige till Månstorp.

År 1524 härbärgerade Gustav Vasa en besättning på slottet, men vid Kristian II:s försök att återerövra sina riken förstördes det tillsammans med Karlsborg återigen i december år 1531. Året därpå sålde Gustav Vasa norra delen av Bohuslän till kung Fredrik av Danmark.

Sedan försökte Erik XIV år 1564 och Johan III åren 1569 och 1570 att återupprätta Olsborg, men av någon anledning blev arbetena aldrig slutförda.

Tillbaka

Resterna av en källare till en byggnad där det idag växer vattenälskande växter,
minnande om att det var härifrån man fick sitt livsviktiga vatten

År 1902 utfördes en undersökning av platsen som visade att mycket av det ursprungliga materialet förstörts, både genom eldsvåda och bortforsling av material. Dock gjordes enstaka fynd såsom tegelstenar, nycklar, knivblad, en pilspets av järn samt sländtrissor, en bärnstenspärla och diverse kreatursben.

Ännu synas (1890) några lämningar av det gamla slottet, och V. Berg företog där utgräfningar i början af 1900-talet, hvarvid betydande förskansningar blottades.

Utsikten över Mellanbullaren från fästet Olsborg är magnifik

* * * *

Tillbaka

Eröfringen af Olsborg

Ur
Berättelser ur den svenska historien,
som är en fortsättning på berättelsen om Åke Hansson

Denna krigshändelse må icke förbigås, då minnet af densamma är förknippadt med en af vårt lands vackraste ålderdomslemningar.

I norra Bohuslän sträcka sig längs med landskapets östra gräns tvänne långa, af en liten ström sammanbundna sjöar, hvilka kallas norra och södra Bullaren. Vid den senare ligger på vestra stranden en gammal kyrka, som heter Nafverstad, och midt emot henne på andra stranden en åttondels mil från kyrkan reser sig ett högt berg, som med lodräta väggar stupar ned i Bullaren. Det kallas slottsberget, och utsigten från Nafverstads kyrka öfver detta berg är utomordentligt skön.

Tillbaka

För hundra år sedan kunde man ännu se lemningar efter en stor port och ringmur nere vid stranden. Ännu kan man spåra, huru ringmuren gått, och att der varit trenne, den ena innanför den andra.

Den tappre Thord Bonde skall på sin tid hafva innehaft Olsborg. Äfven nu innehades det af svenskt folk. Det var vid jultiden, och som man icke väntade någon fiende under helgen, sutto borgherren och hans krigare i den rymliga borgstugan och gjorde godt besked för sig vid det väl försedda julbordet. Då uppstod med ens buller af vapen på borggården, i slottshvalfven, i trappan, och ögonblicket derefter inrusade en öfverlägsen hop fiender i borgstugan med höjda svärd och spjut.

Tillbaka

Det var herr Otto Rud, densamme som utmärkte sig i striden mot Åke Hansson. Han hade beslutat göra svenskarne på Olsborg ett julbesök, och för att utan fara kunna nalkas borgen hade han låtit sitt folk draga hvita skjortor utanpå harnesken, så att de ej skulle urskiljas, der de kommo framridande på den hvita snön.

De hade raskt ridit öfver den tillfrusna Bullaren, och, såsom herr Otto föresett, kunde borgvakten ej skilja fienden från snön i julnatten, utan de kommo öfver honom och han blef helt och hållet öfverrumplad. Derefter skyndade herr Otto och hans män in i borgstugan, hvarifrån lustigt glam och skämtesånger hördes.

Herr Otto ville icke skämma bort sin goda sak genom att på förhand tillkännagifva sin ankomst, såsom den ridderlige Åke Hansson hade gjort, och derför lyckades han fullkomligt i sin öfverrumpling. Dock vann han mindre ära af sin seger än den svenske riddaren af sitt nederlag.

En häftig strid uppstod i borgstugan, om det ens kan kallas en strid att nedhugga druckna män, hvilka äro oförmögna att försvara sig. Det var snarare ett slagtande, som när man nedsticker boskapen i båsen. Endast borgherren sjelf kunde försvara sig, och det gjorde han som en ärlig karl. Han lyckades undkomma till tornet och här höll han ut striden ända till juldagen på eftermiddagen. Men icke ens då gaf han sig fången, utan han störtade sig ned från tornet på Bullarens snöhöljda is och undkom på detta sätt.

Men konung Hans gaf Olsborg och dess län åt Otto Rud till evärdelig egendom.

Tillbaka

Som ofvan nämndes, hade dock hvarken Åke Hanssons olycka eller eröfringen af Olsborg något väsentligt inflytande på kriget eller hufvudfrågan, nemligen om konung Hans skulle återfå Sveriges krona. Allt fejdande upphörde ock för en tid genom ett 1503 ingånget stillestånd.

* * * *

Källor:
Berättelser ur den svenska historien
Skylt på platsen