norra Halland i dåvarande Danmark och nästan så lång in man kunde komma i Kungsbackafjärden låg Hunehals borg belägen uppe på en klippa. Borgen blev i folkmun kallad för De fredlösas borg. Hunehals som

Platsen för Hunehals borg, den gamla vallgraven
kan anas som ett brunt band till höger i bild

Tillbaka

Chytræus Vejanus om Hunehals

m Hunehals tidigaste historia visste Chytræus Vejanus att förtälja om i sin Monumenta Scanensium år 1598 - vad som är sant och vad som är dikt är dock tämligen svårt att säga:

"Hunehals' fästning, som beskrifves såsom mycket fast och stark, skall vara anlagd af qvarlefvor af hunnerna, hvilka, sedan de i främmande land tappert krigat, omsider, drifna af kärlek till fäderneslandet, återvändt och här nedsatt sig. Men som de gjorde landets invånare stor skada, har konungen som oftast sökt intaga fästet, men fåfängt.

Ändtligen har drotset Håkan öfvervunnit besättningen genom krigslist, i det han lät ett fartyg, lastadt med öl, uppå hvilket han hade sitt krigsfolk förklädt till sjömän, stranda i närheten af borgen, hvars besättning kallades till hjelp att berga lasten. De som voro på borgen kommo då obeväpnade ut, drucko sig rusiga och blefvo ihjelslagna, hvarefter Håkan och hans folk besatte borgen, öfver hvilken sedan Håkan blef kommendant, jemte höfding öfver Halland".

Att läget för Hunehals vore förträffligt för en fornborg råder det inget tvivel om där klippan ligger längst in i Kungsbackafjorden och med vattenvägarna Rolfsån och Kungsbackaån/Lindomeån inom synhåll - se denna karta. I väster ligger Onsala - Odens sal.

Tillbaka

Mordet på Erik Klipping och de fredlösa på Hunehals

Även om man väljer att bortse från Chytræus Vejanus påstående om en "hunnerborg" så har det faktiskt funnits en skara fredlösa män på Hunehals. Förhistorien till detta var mordet på danske kungen Erik Klipping på Jylland år 1286. Medan hans fältherrar varit ute och stridit för sin kung "blev de av denne skändade på deras egen ära: den lättfärdige monarken (Klipping) stal sig in i deras hem och förförde deras hustrur".

Under tio års tid ruvade de på hämnd, tillsammans med några andra danska ädlingar vilka också kände sig förorättade. En dag fick de kännedom om att kung Erik med endast ett mindre följe befann sig i Finnerup (Finderup) på Jylland - se karta.

Vid ett häftigt oväder natten till den 22 November 1286 hade kungen jämte följe tagit sin tillflykt till en lada för att söka skydd. Där kom de att omringas av de sammansvurna. Man berättar att en av kungens egna svenner, Rane Johnsen, inifrån lyft upp portbommen in till ladan och släppt in den hämdlystna skaran. "Med ej mindre än 56 sting genomborrades kung Erik, hvarefter mördarne begåfvo sig på flykten".

Vid en allmän Herredag i Viborg påföljande år, 1287, anställdes rannsakning om konungamordet och "tjugusju adelsmän gingo ed på, att grefve Jakob Nielsen af Halland, marsk Stig Andersen, riddarne Niels Hallandfar, Peder Porse, Peder Jakobsen, Niels Knudsen, Age Assarsen och Kacki samt väpnarne Rane Johnsen och Arwid Bengtsen voro konung Erik Klippings mördare, hvarefter desse dömdes varda fredlöse samt deras ägodelar förbrutna". Men åtminstone greve Jakob var troligen oskyldigt anklagad.

Stig Andersen och Jacob Nielsen efter att de stuckit ladan i brand

Marsken Stig Andersen flydde jämte de övriga numer fredlösa till norra Halland där de lät förstärka befästningen av slottet Hunehals på ägor tillhöriga Lunds domkyrkogods - de understöddes i hemlighet av Lunds ärkebiskop Jens Grand Hvide. Härvid erhöll man också hjälp av norske kung Erik Prästhatare.
Samtidigt med Hunehals påbörjade den numer fredlöse Jakob Nielsen af Halland såsom varande greve av Halland att bygga en borg i Varberg, föregångaren till dagens fästning.

För att få pengar till vapen och byggandet av befästningarna gjorde man en räd in i Danmark och lyckades ta några av kungens myntmästare till fånga. På Hunehals i Halland och på marsken Stig Andersens borg Hjelm på Jyllands östkust tvingades sedan dessa att prägla mynt som, så gott det nu gick, liknade kungens egna. Dessa spreds sedan över det danska riket av den fredlösa skaran och deras anhängare.

Tillbaka

I oktober år 1288 var Arwid Bengtsen jämte tio följeslagare från Hunehals ute och red. I Skänningeannalerna kan man läsa följande:
"Samma år i oktober halshöggs herr Arvid Benktsson och tio av hans män av herr Tula Ebbeson och hans medhjälpare. De hade bedrivit stråtröveri i Halland och hade tidigare utvisats från Danmark på grund av att de varit med om mordet på kung Erik".

Tillbaka

Hunehals blir norskt

Kort efter Arwids hädangång dog den danske marsken Stig Andersen varefter man trodde att fred skulle råda mellan Danmark och Norge. De båda ländernas kungar Erik Menved och Erik prästhatare möttes då i ett möte på Getterön utanför Varberg 1291 där man kom överens och varefter fred inträdde - om än inte för så länge...

År 1292 inbröt Erik Menved med en här i Halland och belägrade Hunehals.
Belägring misslyckades, men man lyckades tillfångata Rane Johnsen vilken "efter förhör på sträckbänken angående mordet i Finnerups lada, aflifvades".

År 1296 beslutade man sig för att ha ett tvåårigt stillestånd. Under dessa två år utlovades att de fredlösa, trots allt, skulle få bebo sina forna gods i Danmark, men förbjöds att visa sig vid hovet. Borgen Hunehals skulle under stilleståndet innehas av Norge.

Under de två åren blev hövitsmannen på Hunehals, Nils Jakobsen, tillsammans med riddarna Tord Labson, Herman Plumoge och Marcus Offesen via ett lejdebrev från danskarna, lurade att från Hunehals bege sig till Ås kloster och Munkagård i Morup. Där blev de överfallna och fängslade av Tale Ebbesen, Age Rafh och Lali Prest, medan deras följefolk blev "ihjelslagne".

Överfallet ingick i en plan för att återta Hunhals, vilken dock misslyckades.
Efter någon tid frigavs hövitsmannen och riddarna mot en lösensumma.
Under en Herredag i Helsingborg blev emellertid Erik Klippings mördare ånyo förklarade för biltoge (fredlösa), och striderna återupptogs.

Rester efter en husgrund på klippans norra del

Tillbaka

Hertig Erik, hertiginnan Ingeborg och hövitsman Porse

fter sitt giftemål med den norska prinsessan Ingeborg Håkonsdotter 1312 tycks Hertig Erik av Sverige ha erhållit Hunehals av kung Håkon, men efter att ha "gått sitt hemska öde till mötes i hungertornet i Nyköping" 1218, synes Hunehals innehafts av hans änka Ingeborg, Erik Prästhatares dotter.

Då hon ingick i "kärlig förbindelse" med hertig Knud Porse uppstod oroligheter. Knud verkar hon ha känt rätt väl från hans tid som hövitsman på hennes Axevalla hus...
Den svenska riksrådet lät bl.a. på grund av deras allians år 1327 belägra och förstöra hertiginnans slott Axevalla hus i Västergötland, varefter en svensk här under riksföreståndaren Mats Kettilmundssons* befäl tågade mot Hunehals "som måste dela Axevalls lott, att nämligen jemnas med jorden".

* Mats Kettilmundsson var förmyndare för den unge kungen Magnus Eriksson, som ju var son till hertig Erik och norske Håkons dotter Ingeborg...

Vapen för
ätten Porse

Tillbaka

Slutet

Hunehals sista belägring inföll år 1328 under Magnus Erikssons tid som kung. Dess sista hövitsman lär ha varit Gustav Tunesson Vinge till Fagranäs utanför Bogesund. Det berättas att han först efter ett tappert motstånd tvingades ge sig för dansken. Svenska rådet beslöt sedan på en Herredag i Södertälje att fästningen återigen skulle försättas i försvarsdugligt skick, ett beslut som dock aldrig kom att verkställas.

Tillbaka

Kungsbacka slott

Dock - år 1382 omnämns ett Kungsbacka slott då Abraham Brodersson gav sin hustru Frw Margareta Petersdotter 211 mark silver i morgongåva, för vilka drottningen Margareta lämnat honom en del i Kungsbacka slott i pant.
Att borgen Hunehals och Kungsbacka slott är liggande på samma plats får man väl förmoda, troligen har det funnits ett mindre hus på eller invid borgruinen.
Det första omnämnandet av Kungsbacka är ett brev daterat på slottet i Kungsbacka år 1366.

Brev skrivna i Kungsbacka förekommer i flera fall i början av 1400-talet, och enligt Owe Wennerholm var här en stad redan år 1408 då Abraham Brodersson den 13:e december gjorde en av alla sina fastighetsaffär, med bymennen Ewind Bwk och Orm Bwk som sigillvittnen i köpebrevet.

* * * *

"Nu erbjuder det gamla fästet en anblick, som erinrar om skaldens uttryck öfver Neros Gyllene hus: »du är blott en vanlig backe». Spår af vallgrafven synas, det är nästan allt, som påminner om, att här, der nu boskapen betar, en gång varit en tummelplats för kämpande skaror.

Tidskriftens artist synes ha tecknat lemningarne af Hunehals från en närbelägen klippa, Passberg; han har gjort det under nattskyar, vid månstrimmor och oroliga böljor - just så som man bör skåda minnena från den mörka, upprörda, men af romantikens skimmer ofta belysta Medeltiden, och således äfven hvad som står åter af de fredlöses borg vid vesterhafvet".

Hunehals - De fredlösas borg - sedd från Passberget.
Teckning av G. S. Hallbeck.

Hunehals

Några få km öster om Hunehals ligger det monumentala gravfältet Fjärås bräcka där det också låg en fornborg.

Källa:
Svenska Familj-Journalen 1873

Tillbaka

Hanhals kyrka

Hanhals absidkyrka, tillbyggd och täckt med tegel år 1764

Hanhals kyrka är belägen ca 2,5 km öster om platsen för Hunehals borg. Enligt sägnen skall dess södra port blivit hitfraktad från borgen där den skall ha tjänat som slottsport.