 |
 om
man kan utläsa av namnet Svältorna
var det ingen fröjd att leva här i forna
tider. Svältorna ligger enligt P
E Lindskog till en "mindre |
del i Björke
och till en del i Norunga".
Dessutom finns en större svälta, belägen
"dels i Norunga dels i Algutstorp"
- se en karta.
På ett annat ställe skriver han att "Den
delen af Ornungen, som inskjuter i Ornunga
och Ljurs socknar,
innehåller, enligt en Karta af 1698, omring 3000
geometriska tunnland, naken och steril mark".
Om Stora svältan "anmärkes här, såsom
varande en stor slätt af 3/4 mils längd, uppå
hvilken knapt ses en enbuske, utan idel ljungkullar, späckade
öfverallt med större och mindre stenar".
Tillbak
Men
så har det inte alltid varit. Innan Sverige blev
en stormakt på 1600-talet växte ekarna tätt
i trakten, men behovet av ek för krigsskeppen gjorde
att inte mycket lämnades kvar.
Ur
Natur och arbetsliv i svenska bygder, 1908-1910:
"På somliga ställen ser det icke fullt
så dystert ut, där äro stenarna icke
så stora, och marken buktar sig I höjder
och sänker, alltid beklädda med ljung; men
ödsligt är det i alla fall, och nästan
aldrig ser man på dessa milsvida sträckor
en stuga. Svältorna äro så gott som
obebodda. Dock har här förr varit en skogstrakt;
det vet man därav, att man i mossar har funnit
tjocka trädstammar, och det händer också,
att man träffar på en gammal stuga, byggd
av det präktigaste ekvirke. De skogar, som funnits
här i forna dagar, bestodo nämligen av ekar.
Det har gått här som på så många
andra ställen, att skogen höggs ned och landet
blev en ödemark. Nu har man börjat plantera
tallar på Svältorna, och dessa upptaga ett
mycket mindre område nu, än de gjorde för
en femtio år sedan".
Tillbaka
Gustaf
Ewald berättar att då man på 1910-talet
gav Västergötland
som "provinsmärke" (nu landskapsblomma)
i form av en ljungblomma, var det säkerligen med
föreställning om att landskapet till största
delen bestod av "svältor".
Men det blev ett ramaski från västgötarna
som alls inte tyckte att deras landskap kännetecknades
speciellt som ljungens särskilda hemvist.
I
den tidens läroböcker stod att läsa om
Svältorna: "En trakt norr om Borås har
blivit kallad Svältorna, emedan jorden är
så mager at folk ej där kan livnära
sig".
I
en annan: "Mest bekanta äro de ovanligt fula
Svältorna".
Vilhelm von Braun beskrev i en nidvisa att Svältorna
var "ett tryckfel i naturens stora bok".
Remmene
- tänk bort träden i bakgrunden...
Tillbaka
Lindskog skrev år 1816:
"Af
de så kallade Svältorne, ligger den mindre
till en del i Björke och till en del i Norunga.
Denna tillika med den större Svältan (som
ligger dels i Norunga dels i Algutstorp) äro vidsträckte
utmarker, på hvilka väl något bete
är för kreaturen, särskilt kring vattudragen
och på sanka ställen, varande sjelfva namnet
en påminnelse derom, att kreaturen på dem
ej hafva överflöd av bete. De äro dels
med berg uppfyllde, dels och synnerhet med stora och
jordfasta stenar likasom öfverbeströdde, emillan
hvilka ljung och några få enbuskar växa".
"Utom
dessa äro här i orten flere och vidsträckte
utmarker af samma beskaffenhet, såsom Stammerbackarne
i Ornunga, hvilka äro en fortsättning af Stora
Svältan, Wåthult emillan Skölfvene
och Mjellrunga
m.fl. Till odling otjenlige, kunde de endast genom skogs
plantering och fredande blifva rätt nyttiga, då
ock orten skulle få ett mindre ödsligt utseende.
Likväl ärbjude sig de i dem befintlige kärr,
mader och mossar åt en framtida odling".
"Folkets
lefnadssätt är någorlunda enkelt och
sparsamt. I denna församling likasom i de nästgränsande
af Elfsborgs Län, äro forntidens både
språk och seder mera bibehållne, än
på många andra orter i Riket".
|
