Gånge Rolf, Hasting och Björn Järnsida i Frankrike
Uppdaterad den 14 maj, 2008
Tillbaka

 

Ur Svenska Familj-journalen 1871 från Projekt Runeberg,
något språkligt moderniserad

 

 

En fransk abbot om vikingarna

- Vem skulle ha trott, vem hade kunnat föreställa sig vad vi nu sett tilldraga sig under våra ögon och som är ämnet för våra suckar och våra tårar, att en samlad här av sjörövare skulle framtränga till Paris, skulle bränna kyrkor och kloster på Seines strand? Vem skulle ha tänkt att stråtrövare varit djärva nog att utföra sådana företag?

- Ack, att ett så namnkunnigt, så befästat, så vidsträckt och så befolkat rike skulle ha det ödet att förödmjukas och vanhedras av dessa barbarers plundringar! För några år tillbaka skulle man icke väntat sig att se dem bortföra oräkneliga skatter från våra provinser, härja dessa och bortsläpa invånarna i fångenskap; - man skulle icke en gång kunnat ana, att de skulle vågat sätta sin fot i det inre av riket.

Så utbrister en abbot i Corbeys kloster, vid namn Paschasius Radbertus, då han berättat om erövringen av Paris. Den gamle abboten levde i nionde århundradet, således för mycket, mycket länge sedan, och den förfärliga händelse som så mäktigt upprörde honom var väl icke uthungrandet av Paris, men uppgivandet av Paris till - nordbor, till skandinaver, en vikingahär av folk från de tre nordiska rikena, som dragit ut, törstande efter bragder, ära och guld.

 

Tillbaka

Plundringståget till Frankrike förbereds

Händelsen ligger långt tillbaka i tiden och är delvis helt och hållet insvept i sagans dunkel; men detta rör mera personerna än vad de utförde. Det land som dessa nordbor tog i besittning var Normandie som sedan kom att bli uppkallat efter dem, och de utomordentliga händelser som nu tilldragit sig för våra ögon just i dessa trakter har kommit oss att tro, det en kort tillbakablick på dessa i forntiden timade tilldragelser icke skulle utan nöje emottagas.

Erövringen av Paris är förknippad med saganamnen Björn Järnsida och Hasting, den förre en son av Ragnar Lodbrok, den senare hans fosterfar. Björn skall ha fått sitt tillnamn Järnsida för att han aldrig blev sårad i något slag varför ryktet gick om honom att hans moder genom trolldom gjort honom hård mot järn och spjut. Dessa två ställde sig i spetsen för ett vikingatåg, och bud utgick åt alla håll inom de nordiska rikena för att samla deltagare i färden.

En oräknelig skara unga, stridslystna män samlade sig från hela norden, från både Sverige, Norge och Danmark. Det byggdes, det hamrades och det smiddes med kraft för att få härskeppen redo, och därtill sköldar, hjälmar, brynjor, svärd och spjut; när allt var färdigt anställdes ett offer åt guden Tor och sedan kämparnas huvuden blivit bestänkta med slaktoffrets blod uppsattes märkena och man gick ombord och seglade för en gynnsam vind utåt havet.

 

Tillbaka

"Som en flod utbrusten ur Nordens klippor"

Först vände sig äventyrarna mot det sydvästra Frankrike, seglade uppför Loire och intog med storm den fasta staden Nantes samt förhärjade landet däromkring. Sedan de därefter åter gått till skepps och av vinden blivit förda till nordvästra Spanien, där de förgäves sökte inta Corunna, vände de åter till Frankrike och seglade nu uppför Garonne, plundrande Bordeaux och en mängd städer och kloster som finns uppräknade i de franska krönikorna.

Enskilda skaror som förledda av sin djärvhet och befolkningens förskräckelse fördjupade sig för långt in i landet blev därvid någon gång överfallna och nedgjorda.
Ännu i dag firas i den lilla staden Tarbes vid Adour i sydvästra Frankrike den 21 maj till minne av ett nederlag för nordmännen när dessa, lastade med byte, överraskades i ett bergspass och nedgjordes till sista man.
Man ger äran av den lyckliga striden åt den heliga Missolin, för det fordrades mer än mänskliga krafter, det fordrades ett helgon för att kunna övervinna dessa vilda fiender.

De franska krönikorna liknar de otaliga vikingahärar som överföll och härjade det sköna landet vid en flod som, utbrusten från nordens klippor, översvämmade och förödde det olyckliga landet.
Synnerligen har Hasting genom de förödelser som utmärkte hans väg gjort sitt namn fruktat och avskytt i Frankrikes annaler.

 

 

Tillbaka

Med etthundratjugo långskepp uppför Seine

På samma sätt hemsöktes landet omkring Seine. Det var i Mars månad år 845, heter det, som en flotta av etthundratjugo långskepp seglade uppför Seine till Rouen och närmade sig Paris. Denna stad var då en obetydlighet emot våra dagars Paris. Den inskränkte sig till den största av de här liggande Seine-Öarna med två förstäder på högra och vänstra flodstranden.
Dessa, med sina rika kloster - S:t Martins, S:t Germains och S:t Genevieves - var inte befästade, men själva staden vars vallgravar bildades af Seines armar var omgiven a murar och a torn som blivit uppförda vid ändarna av de bryggor som förbundo staden med förstäderna. Den bro som ledde åt norr kallades Den stora (nu Pont-au-Changé), den som ledde åt söder: Den lilla.

Konungen i Frankrike hette då Carl den skallige ooh var sonson till Carl den store, upprättaren av det västerländska kejsardömet. Han beslöt att möta vikingarne och våga en drabbning, och sedan han i Saint-Denise' kloster anbefallt sig i den heliga Dionysii beskydd tågade han med sin här ut mot fienden.
Men han blev slagen, och nu betogs Paris av skräck. Alla som kunde sökte sin räddning i flykten och medtog sina förrnämsta dyrbarheter. Alla vägar vimlade av flyende män, kvinnor och barn, och munkarna bar framför sig små klosters heliga reliker.
Den slagne konungen inneslöt sig jämte resterna av sin här i det fasta klostret Saint-Denis, men måste där vara en overksam åskådare till nordmännens tåg när de nu hejdlöst närmade sig staden. Denna föll i deras händer, men lämnade dem intet byte varför de spred sig omkring i trakten för att plundra.

En härjande farsot, föranledd av för mycket förtärande av omogna frukter samt det ovana klimatet besegrade slutligen de oövervinnerliga. Vikingarna sände bud till konung Carl i Saint-Denis och erbjöd sig att dra bort mot en viss summa i silver. Konungen och hans stormän samtyckte och utbetalade 7.000 marker silver varpå den förfärliga fienden gick till skepps igen och seglade hem med ett omätligt byte av silver och guld.

På detta sätt fortfor 800-talets vikingar att förhärja i Frankrike. Svärm kom efter svärm; man köpte sig fred av dem, och så försvann de endast för att lämna rum åt nya våldskräktare, tills slutligen invånarne inte fann annat medel till skydd än att ge sig under fienden.
Besittningstagandet av Normandie bildar slutpunkten i den långa historien om nordmännens framfart i dessa trakter, en framfart, som förmådde prästerna att insätta i litanian de bekanta orden: "Från nordmännens raseri bevara oss, milde Herre Gud!"

 

 

Tillbaka

Gånge Rolf och Normandie

En 1800-talsberättelse ur
Svenska Familj-journalen 1871 från Projekt Runeberg,
något språkligt moderniserad

>>> Läs nedan vad Dick Harrison skriver om Gånge Rolf <<<


Det var Gånge Rolf som tog Normandie. Han var son till en mäktig jarl på västkusten av Norge som frivilligt slöt sig till konung Harald Hårfager när denne började sitt storverk att underlägga sig hela Norge. Jarlen vann därmed ett högt anseende hos konung Harald och åtnjöt mycken gunst av honom. Han hade, utom Rolf, två söner, alla dugliga och utmärkta män; men ingen av dem vann dock den världshistoriska betydelse som Rolf gjorde, även om det från början såg helt annorlunda ut för människors ögon.

Redan från sin tidiga ungdom låg han ute i viking och svärmade omkring på haven. Så kom han en höst till öarna väster om Skottland (Hebriderna), och emedan vintern hindrade honom från att gå hem drog han till England. Här hade han efter några strider en dröm att han skulle ta sig till Frankrike. Han släppte nu de fångar han tagit lösa, och mellan honom och konung Alfred den store, som då regerade i England, uppstod därefter en trofast vänskap. Om våren skulle han då draga över till Frankrike.
Han lämnade England, men blev stormdriven till ön Walcheren. Här blev han överfallen, men segrade och tågade sedan härjande omkring i frisernes land samt vände sig derpå till Hennegau.

Greve Raginer av Hennegau, en tapper och stridbar man, uppbjöd alla sina krafter för att hämma Rolfs framträngande, men förgäfves. Rolf vann seger på seger. Slutligen lade sig Raginer i bakhåll för Rolf, men blev överraskad och tillfångatagen.
Nu blev bestörtningen stor i landet, och Raginers grevinna sände bud till Rolf och bjöd honom tolv i de föregående striderna tillfångatagna nordmän som lösen för sin herre och man.
Sändebuden återkom med svaret att greven ögonblickligen skulle halshuggas om inte dessa tolv män genast frigavs och återsändes tillsammans med allt det silver och guld som fanns i landet.
Betagen av fruktan för sin mans liv uppfyllde grevinnan de hårda vilkoren, skonande därvid inte ens kyrkorna, och alla dessa skatter sände hon till Rolf med helig försäkran att landet inte hade mer att ge.

Då kallade Rolf greven inför sig, och sedan han förebrått honom anfallet på Walcherenåtergav han honom friheten. »Jag återgiver dig, ättstore och stridbare man» - låter krönikeskrivaren honom säga - «jag återgiver dig åt din hustru, jag återgiver dig ock hälften av allt det guld och silver som hon skickat mig till lösen för dig; vare det hädanefter ingen oenighet mellan oss, utan stadig vänskap och fred!»

 

 

Tillbaka

Rolf förvisas från Norge

Sedan Rolf lämnat detta minne av storsinthet och ädelmod efter sig i Frisland drog han bort efter kusten, ämnande sig till Frankrike. Men ödet hade annorlunda beslutat. Bud kom från konung Alfred i England som begärde hans hjälp mot sina fiender. Rolf befann sig redan på väg uppför Seine då konung Alfreds bud nådde honom, och han vände genast om varpå han en tid uppehöll sig i England samt därefter åter drog ut i härnad till åtskilliga länder.

Slutligen gjorde han ett tåg inåt Östersjön, och på återvägen därifrån seglade han till fäderneslandet, men gjorde därvid enligt vikingased strandhugg i Wiken, såsom Bohus län då kallades. Med strandhugg menades att gå i land, taga och nedslakta all den boskap man kunde komma över för att förse fartygen med livsmedel.

Konung Harald, som nu genomfört sitt verk och samlat hela Norge i sin hand, var en sträng och mäktig konung som ville ha ordning och fred i sitt rike och därför förbjudit alla röverier.
Det ville sig nu inte bättre än att konungen själv befann sig i Wiken när Rolf gjorde sitt strandhugg, och han blev högligen förtörnad över vad som skett och stämde genast Rolf inför sig på tinget. Med obeveklig stränghet dömde konungen här den vittfrejdade mannen till landsflykt. Förgäves var alla den gamla moderns böner om mildring i detta hårda straff. Konungen stod fast, och Rolf måste för alltid lemna sin fädernebygd.

Nu styrde han kosan till Frankrike. Det var omkring år 896. När han seglade uppför Seine fylldes bebyggarna av skräck för dessa ständigt återkommande anfall från havet, och när hans flotta närmade sig Rouen kom ärkebiskopen därstädes mot honom, bad å stadens vägnar om skydd och underkastade sig Rolf.
Denne lovade skydd eftersom stadsborna var fattiga och värnlösa, och när han väl lagt sitt drakskepp vid S:t Martins-kyrkan och sett hur öde och förfallen staden var lade han råd med sina män om huruvida man skulle ta landet i besittning eller ej.
De tillstyrkte det eftersom det var ett fruktbart och vackert land, och så reste sig snart åter murarna och tornen kring Rouen der Rolf själv tog sin bostad. Därefter drog han vidare uppför Seine till Pont de Varche i vars närhet den franska hären stod lägrad vid den lilla floden Eure. Här möter oss åter namnet Hasting på en nordman som nu var bosatt i Frankrike och hade Chartres i förläning - ett bevis för hur sagan älskar att förknippa rätt skilda tilldragelser vid ett för henne kärt namn.

 

 

Tillbaka

Karl den enfaldige, Hasting och Gånge Rolf

Konungen i Frankrike, som då hette Carl den enfaldige, och hans härförare rådgjorde med denne Hasting om vad som var att göra, och denne tillstyrkte underhandling samt blev själv jämte två andra nordbor utsedd till sändebud. De gick ram till stranden av Eure på vars andra strand Rolfs sändebud mötte.

Hasting ropade till de senare: »Vilka är ni och i vilken avsikt har ni kommit hit?» - »Vi är nordmän» -blev svaret - »och har kommit att underlägga oss Frankrike.» - »Hvilken är er anförare?» - frågade Hasting vidare. Härpå svarades, att de alla hade lika makt. Han frågade åter om de hade hört något talas om Hasting, som fordom drog till Frankrike med en väldig här?
- »Om honom är det sagt» - svarade Rolfs män - »att han börjat manligt och stort, men att han haft föga glädje och heder av sitt slut.» - Detta var tråkigt för Hasting att höra, men han frågade dock om inte även de ville ta land i län a den franska konungen. - »Nej!» - svarades - »vi vill ta oss land med svärdet och icke underkasta oss någon.»
Slutligen frågade Hasting vad de ämnade företaga sig, men fick till svar att de inte ämnade redogöra för det, varpå de gick sin väg.

När Hasting återkom överlades om man skulle våga en drabbning, men Hasting avstyrkte då han funnit att nordmannahären bestod av idel ungt och utvalt folk. Detta väckte misstankar mot honom, och en av fransmännen utropade: »Varg fångas inte med varg, räv inte med räv!» över vilket Hasting blev så upprörd att han icke vidare deltog i rådslagen.
Drabbningen beslöts, och konung Carl gick över floden och anföll, men blev i grunden slagen. Alla som inte kunde fly blev tillfångatagna eller nedgjorda.

På samma sätt gick det med en ny, ännu starkare fransk här varefter Rolf drog vida omkring utan motstånd och slutligen gick tillbaka till Rouen där han blev stilla någon tid, sysselsatt med att ordna det nordmanna-nybygge, som här började uppstå.
Samtidigt höll biskopar och abboter ett möte vilket öppnades med en klagan över de stora lidanden man under så många år nödgats utstå, och man fann orsaken till alla olyckor i de kristnas synder varigenom deras kraft förlamades så att de inte kunde motstå hedningarne.

Mitt härunder bröt Rolf upp och drog åter uppför Seine, på samma gång som andra vikingaskaror drog uppför Loire och Garonne, till utseeendet handlande efter en gemensamt uppgjord plan. Detta satte konung Carl i den högsta förskräckelse, så att han bad Rolf om stillestånd på tre månader.

 

 

Tillbaka

Stillestånd, strid och uppgörelse

- »Det var en skymf för Frankrike!» - skrek konungens vasaller och började genast fientligheterna efter stilleståndets slut. De hade en framgång vid Chartres, men Rolf var i själva verket den starkare, och i Frankrike såg man inte annat än undergång för ögonen.
Carl sammankallade åter sina vasaller till överläggning, och nu var deras sinnen så omstämda att de fann sig böra underkasta sig vida hårdare vilkor än enbart några månaders stillestånd.

De rådde konungen att ge nordmannahövdingen ett stycke land att bebo och därtill sin dotter Gisela till gemål för att på så sätt binda honom vid Frankrike och i honom få ett värn mot nya fiender.
Ärkebiskop Franco gick med dessa förlikningsvilkor till Rolf. Denne fann dem antagliga, han ingick ett nytt stillestånd, och därefter skulle man åter sammanträda för att fullborda freden.
Greve Robert av Paris slöt en särskild fred, och uppmanade Rolf att antaga kristendomen, och Rolf sade till konungens utskickade: »Jag samtycker till eder konungs förslag, han skall vara för mig en fader, och jag vill vara hans son!»

När den slutliga freden gjorde supp förklarade dock Rolf att det land han fått var för litet och fordrade mera. Han fick då Bretagne, som låg alldeles invid det förra, vilket efter hans nordmän började kallas Normandie.

 

 

Tillbaka

Kyssa franske kungen fot...?

Nu ställdes gisslan på ömse sidor, och Rolf begav sig till franska konungens läger. Här beundrade alla hans höga kämpaskepnad och manliga skönhet, och Rolf lade sina händer mellan konungens till tecken av hyllning.

Efter skick och bruk, när någon mottog ett län, skulle nu Rolf kyssa konungens fot, men det vägrade han. »Jag vill aldrig böja knä för någon eller kyssa någons fot!» - sade han. Men då man envisades befallde han slutligen en av sina krigare att göra det i hans ställe. Denne gjorde detta, men på så sätt att han fattade konungens fot och lyfte den upp till sin mun så att konungen därvid föll baklänges.

Sedan konungen vederbörligen insatt Rolf i hans förläning drog han bort, men greve Robert och ärkebiskopen stannade kvar hos Rolf, vilken följande år (912) blev döpt till kristendomen.

Rolf regerade sedan med kraft och klokhet sitt land, ordnande dess inre förhållanden på ett sätt som i väsentlig mån skilde det från det övriga Frankrike. Nordbons medfödda självständighetskänsla bibehölls utan att det helas sammanhållning på något sätt rubbades. Alla var, såsom krigaren svarade Hasting, lika och erkände icke någon mellanmakt mellan sig och Rolf, och detta drag genomgår hela det normandiska länsväsendet.

Rolf dog 931 i Rouen, sedan han i nitton år varit hertig över Normandie. Hans ben vilar i domkyrkan i Rouen där man ännu i dag kan se hans gravvård, mitt emot hans sons, i ett av kyrkans kapell.

 

 


 

 

Tillbaka

Namnspår efter vikingarna i Frankrike

Ur Svenska Familj-journalen 1871 från Projekt Runeberg,
något språkligt moderniserad


Det var naturligt att nordmännens språk snart skulle bortblandas eftersom ganska få av dem förde hustrur med sig, utan äktade infödda kvinnor, och barnen således uppföddes i franskt tungomål.
Men till en början var man noga med att barnen skulle lära sig att tala sina fäders språk, och detta har även lämnat spår efter sig som knappast någonsin helt kommer att utplånas. En mängd namn på orter i Normandie är ännu nordiska, men med de förändringar som århundraden av franskt uttal nödvändigtvis måste medföra.
Så alla de ortnamn som slutar på beuf eller boeuf, där vi tydligt igenkänner det norska bo eller det svenska bo, t. ex. Elboeuf (Elfbo), Criqueboeuf (Kyrkiebo), Limboeuf (Lindbo), Daubeuf (Dalbo). Så är även förhållandet med ortnamnen på tot, som inte är annat än det norska toft, det svenska tofta, t. ex. Routot (Rolfstofta), Lintot (Lindtofta), Yvetot (Iwarstofta), Criquetot (Kyrketofta), Gonnetot (Gunnarstofta) o. s. v.
Namn på fleur påminner om det fornnordiska fljot, t. ex. Fiquefleur (Fiskafljot), Honfteur (Hindarfljot). Andra ortnamn på bec, det nordiska bäck - Caudebec, Bolbec -, på dieppe, det nordiska djup, och på dale, det nordiska dal, häntyda även på sitt nordiska ursprung.
Ännu en mängd ortnamn finns där det nordiska gård blivit utbytt mot det romaniska villa eller ville, men namnets första del blivit bibehållen, såsom Ingouville (Ingulfsgård), Herouville (Herjulfsgård), o. m. d.

Men även om det nordiska målet till slut försvann så låg där dock en sådan kraft i den nordiska andan att den från Normandie liksom genomträngde och upplyfte hela den nordfranska adeln både i litteratur och ridderliga idrotter.

 

 


 

 

Tillbaka

Dick Harrison om Gånge Rolf:

Gånge-Rolfs identitet och levnadsöde utgör ett av de klassiska problemen i vikingatidens historia. Allt beror ytterst på ett mytomspunnet fredsavtal i västfrankiska riket, föregångaren till Frankrike, någon gång mellan år 905 och år 918.

Genom fördraget, som enligt traditionen ska ha slutits i Saint-Clair-sur-Epte år 911, överlät kung Karl, sedermera benämnd 'Karl den enfaldige', staden Rouen och området vid Seinemynningen till en samling vikingar varav de flesta troligen kom från Danmark, och deras ledare Rollo (Gånge Rolf). I gengäld lät vikingarna döpa sig och svor kungen lydnad.

För en nutidsmänniska kan detta - att skänka bort en nyckelstad och en nyckelflod till ett gäng blodtörstiga våldsverkare från Norden - förefalla som kungligt vansinne, men Karl visste vad han gjorde. Rollo och hans män blev i och med fördraget tvungna att försvara västfrankiska riket mot andra vikingar. Eftersom de själva hade intressen att bevaka i detta rike var de inte nödbedda, något som säkerligen medverkade till att de nordiska plundringarna i västfrankiska riket avtog.


Det område som Rollo övertog växte under påföljande decennier ut till hertigdömet Normandie, 'nordmännens land', som på 1000- och 1100-talen spelade en storpolitisk roll. Detta resulterade i att Rollo gjordes till föremål för mytbildning. Ingen vet riktigt vem han var eller vilken funktion han hade, men många har allt sedan högmedeltiden gjort gällande att de suttit inne med sanningen.

Enligt historieskrivaren Dudo, verksam omkring år 1000, ska han ha gift sig med Karl 'den enfaldiges' dotter Gisela, något som få historiker tror på i våra dagar.
Vissa moderna historiker betraktar Rollo främst som en lokal efterföljare till de tidigare västfrankiska grevarna av Rouen, medan andra ser honom som en tvättäkta viking. Och så vidare - ingen vet något med säkerhet. Vi känner inte ens till varifrån han kom - om han var dansk, svensk, norrman eller härstammade från något annat land.

Enligt norsk-isländsk sagalitteratur, som nedskrevs åtskilliga sekler efter händelserna, var Rollo identisk med den norske vikingahövdingen Gånge-Rolf. Denne ska ha varit son till jarl Ragnvald av Möre. Tillnamnet 'Gånge' kommer sig enligt en tradition av att han var så storväxt att ingen häst förmådde bära honom. Sagan förtäljer att han tog sin tillflykt till Orkneyöarna och efter olika äventyr ledde ett krigståg mot västfrankiska riket, varvid Karl 'den enfaldige' träffade det berömda avtalet med honom.

Dick Harrison