Uppdaterad den 4 augusti, 2008
Tillbaka


Snabblänkar för sidan:

Gudar: A-E | F-H | I-N | O-T | U-Y

De nio världarna | Väsen | Blot | Eddorna





an kan ju undra hur människorna hade det med sina gudar förr, vilka hade man ordning på och hur mycket påverkade de människornas liv? Förutom gudarna hade de ju också en massa
andra figurer som det var tvunget att man höll sig väl med - jättarna, dvärgarna, de underjordiske, skogens olika figurer och alla djur som tillskrevs en massa olika egenskaper. Vargen vågade man ju (och fortfarande...) inte ens nämna vid dess namn, istället användes s.k. noanamn som ulv, gråben m.fl.

Asarnas eller Åsarnas olika skepnader och specialiteter var komplicerade, varom man till en mindre del kan finna läsning om på denna sida. En sak hade man dock gemensamt - ett gott mjöd skulle man aldrig lämna odrucket!

Asarna var i den fornnordiska religionen den förnämsta av två gudaätter, den andra var vanerna. Möjligen var även alferna (el. alverna) en sådan ätt. De främsta asarna var Oden, Tyr och Tor vilka bodde i Asgård. Bland vanerna var Njord, Frej och Freja främst, boende i Vanaheim. Asarna och vanerna kom efter vanakriget att försonas med varandra varefter vanerna adopterades av asarna.
Om alferna är inte mycket känt, men de förekommer ändå ofta i berättelserna och bodde i Alfhem bortom Asgård. Gudinnorna kallades asynjor av vilka Frigg, Nanna och Idun var de förnämsta. Även asynjorna bodde i Asgård som var en av de nio världarna.

Tillbaka

Om Gudhem berättas att där i äldre tider skall ha funnits ett hednatempel kallat Godheim, "upfyldt med hundrade afgudar". Enligt sägnen bodde kung Gylfe där vid tiden för Odens ankomst. Gylfe nämns i Snorre Sturlassons Edda som Berättaren. Det var kung Gylfe som utfrågade gudarna om deras natur varefter berättelserna om deras bedrifter och historia utvecklades. När Gylfe besökte asarna förklädde han sig till vandringsmannen Ganglere. Enligt Snorre kom asarna ridande från Asien till Odense varifrån de sedan tog sig norrut.


Mycket från hedendomens tidevarv lever kvar än idag, ta bara namnen på våra veckodagar; måndag - guden Månes dag (den gud som förde månen över himlavalvet, en bror till gudinnan Sol), tisdag - Tyrs dag, onsdag - Odens dag, torsdag - Tors dag, fredag - Frejs dag, lördag - dagen då man lögade sig (lögade, badade), söndag - gudinnan Sols dag (Sol var en syster till Måne).

Sedan har vi midsommar, Lucia som med ljus i hår är en urgammal tradition från Västergötland, jul (jólablót) som var midvinterblotet och som finns omnämnt från 900-talet då Harald Hårfager drack jul.

Läs lite ur Fädernas gudasaga om hur allting blev till.

 

Tillbaka

Gudar

Lite kort om några av de mer kända
GUDARNA


Tillbaka

Andrimner hette kocken som varje kväll slaktade galten Särimner som tillagades i kitteln Eldrimner varefter den serverades till krigarna i Valhall. Andrimner betyder 'sotig i ansiktet'.

Tillbaka

Balder var en son till Oden och Frigg och skulle bli Asgårds tronföljare efter ragnarök. Balder bodde i Breidablick som var fint och rent, "fagrare ställe finns inte". Balder ansågs vara odödlig efter att modern fått varenda varelse och föremål i hela världen att lova att inte skada honom, men hade missade misteln. Detta kände den illsinte Loke till, och lurade Balders blinde broder Höder att skjuta Balder med en mistelpil, som dödade honom.

Tillbaka

Brage kallades också den långskäggige asen. Brage var gift med kärleksgudinnan Idun och var troligen en son till Oden och jätten Suttungs dotter Gunnlöd. Brage var ordets, vältalighetens och tillsammans med Oden skaldekonstens gud.
Brage var också berömd för sin stora visdom och sina myckna kunskaper: När trollkarlen Ägir besökte Asgård var det Brage som berättade för honom om händelser ur asarnas historia, och om skaldskapandets svåra konst - skaldskaparmål. Brage ägnade mycket av sin tid till sång och mjöd, medan modern Gunnlöd var den som vaktade hans skaldemjöd.

Tillbaka

Bure var urguden som skapades när kon Audhumla slickade fram en mansgestalt ur en salt rimfroststen. I Gylfaginning sägs det om Bure att han "var vacker att se, stor och kraftfull". Bure var gift med jättinnan Bestla, tillsammans fick de sonen Bor. Han var i sin tur far till de tre äldsta asarna: Oden, Vile och Ve.

Tillbaka

Bor eller Bur var son till Bure. Han var jättinnan Betslas make, och far till sönerna Oden, Vile och Ve. Namnet Bor betyder 'sonen'.

Tillbaka

Byggver var kornets, ölens och bryggarkonstens gud. Till Byggver blotar man lämpligen när man sätter jästen till ölet eller mjödet! Vid ölgillet hos Ägir smädades Byggver av Loke för övermodighet.

Tillbaka

Forsete var Balders och Nannas son och blev rättvisans gud. Han var en mästare på att lösa avancerade tvister och satt därför som ordförande på asagudarnas ting. Namnet Forsete betyder 'ordförande'.

Tillbaka

Frej, Freyr, Frö, Yngve-Frej eller Fricco - kärt barn har många namn - var fruktbarhetens, kärlekens och livskraftens gud. Hans höga rang bland asarna bekräftades av att Frej betyder "herren". Yngve var ett hedersnamn i hans ätt. Frej hörde till vanerna men bodde hos asarna som fredsgisslan efter kriget mellan de båda gudaätterna.
Frej var en son till Njord i dennes första äktenskap med systern. Han behärskade vädrets makter och rådde över grödor och djurens fruktsamhet. Han var också fredens och alstringens gud, oftast avbildad med en präktig fallos.
Frej ägde det magiska skeppet Skidbladner där samtliga asar fick plats. Gift med Gerd Gymesdotter och bror till Freja.

 

Tillbaka

Freja, eller Fröja var i egenskap av kärlekens och fruktbarhetens kvinnliga personlifiering den främsta av alla gudinnorna, i forna tider dyrkad över hela Skandinavien. Hennes hem var i himmelssätet Folkvang och hennes make var Od med vilken hon hade döttrarna Hnoss och Gersimi. Syster till Frej.

Tillbaka

Frigg eller Frigga var Odens maka och jämlike, och torde därmed vara den mäktigaste av asynjorna. Hon har givit namn åt Friggeråker.

Tillbaka

Gunnlöd var en dotter till jätten Suttung. Hon var den som i sin boning hade uppsikt över kitteln Odrörer, en av tre kittlar där det mjöd som skulle bli till skaldarmjöd förvarades. En dag lyckades Oden ta sig in till henne, förklädd till Bölverk. Efter tre kärleksnätter fick han ta sig en klunk av diktarmjödet, flög hem i skepnad av en örn men jagad av den förgrymmade Suttung. Oden dödade Suttung i strid, spydde upp mjödet i ett kar och portionerade sedan ut det till asarna och andra män med skaldegåva. De tre nätterna resulterade i Gunnlöd och Odens son Brage.

Tillbaka

Hel menas enligt somliga källor vara en av Lokes avkommor, tillsammans med Fenrisulven och Midgårdsormen, samt även dödsrikets gudinna. Hel var också namnet på hennes rike.

Tillbaka

Heimdall - Den guldtandade - var eldens gud och väktare vid Bifrost. Han sov mindre än en fågel, kunde höra gräset växa och se hundratals mil bort. Han föddes av Ägirs och Rans nio vågdöttrar. Heimdall bar alltid med sig Gjallarhornet över axeln, ett alarmhorn han skulle blåsa i när Ragnarök var i antågande. Hans tänder var av guld.

Tillbaka

Hermod - Den djärve - var son till Oden och Frigg. Det var Hermod som åkte ner till dödsriket för att lösa ut Balder då denne dött, ett uppdrag som många av de andra gudarna skulle sagt nej till. Hermod betyder 'den raske'.

Tillbaka

Hjuke och hans syster Bil blev upptagna till månen med ett kar mjöd. Sedan dess har de följt månen på dess färd runt jorden. Deras föräldrar var dvärgarnas furste, Ivalde och ljusdisen Hildegun.

Tillbaka

Höder var Odens och Friggs blinde son. Han var känd för att, lurad av Loke, ha skjutit brodern Balder med en mistelpil. Bröderna blev dock sams igen i den nya världen efter Ragnarök. Höder betyder 'krig'.

Tillbaka

Höner var en fager men inte speciellt driftig gud. Han utlämnades efter vanerkriget till vanerna tillsammans med den vise Mimer. Vanerna tog Höner till hövding, men blev förargade över hur dum han var. Det var Höner som gav de första människorna förstånd och rörelseförmåga.

Tillbaka

Idun var ungdomens gudinna. Det var hon som odlade de äpplen som gudarna måste äta för att hålla sig unga. Enligt Snorre förvarades äpplena av Idun i ett särskilt skrin. Iduns make var Brage, skaldekonstens gud.


Målning av J. Penrose, 1890
Idun och maken Brage


Tillbaka

Lodur - även kallad Vile - var en son till Bor och Betsla och bror till Oden och Ve. De tre bröderna slog ihjäl Ymer och skapade sedan världen av hans kropp.
Lodur var den som gav de första människorna deras känslor och sinnen. Vile betyder 'vilja'.

Tillbaka

Loke eller Lopt var liksom Oden en mycket komplex gud som förekommer i olika skepnader i ett stort antal myter. Loke var intelligent, hånfull, retsam, ibland en falsk bedragare, alltid en skämtare, "ja till och med en skälm". Loke räknades till asagudarna, trots att hans far var jätten Farbaute. Loke var mycket vacker till utseendet, men ondskan personifierad och tyckte om att framkalla undergång, bl.a. lurade han den blinde Höder att skjuta brodern Balder med en pil gjord av en mistel. Loke var slugast bland alla jättar.

Snorre berättade att gudarna en gång fångade Loke i Franangrsforsen då han var i skepnaden av en lax. Forsen beskrevs ligga nära havet, ett hav som låg ovanför forsen - kan det ha varit Rånnumsfallen där Vänern har sitt utlopp...?

Tillbaka

Magne var Tor och Järnsaxas oerhört starke son som redan i späd ålder räddade livet på sin far. Magne dödade Nidhögg under Ragnarök, vilket han överlever tillsammans med sin bror Mode varefter dom ärver Mjölner. Magne betyder 'den kraftfulle'.

Tillbaka

Mimer kallades också för "den porlande". Han var bror till Odins mor Bestla, och en vis jätte som enligt Ynglingasagan utlämnades som gisslan till vanerna efter vanakrigets slut.
Mimer var också väktare vid Mimersbrunnen, den vishetens källa vid världsträdets fot vari Oden offrade sitt ena öga i för att i gengäld förvärva en stor visdom.

Tillbaka

Mode var en son till Tor och Siv, och därmed Magnes bror. De överlevde båda Ragnarök och fick därefter ärva sin fars ögonsten - hammaren Mjölner som alltid träffade sitt mål. Mode betyder 'den modige'.

 

Tillbaka

Nanna var gift med Balder och hade sonen Forsete. Då Balder dött och skulle brännas i sitt skepp stod inte Nanna ut längre utan sprang upp och lade sig bredvid sin döde make.

Tillbaka

Njord var en mycket gammal vanagud som liksom alla vaner var nära förbunden med fruktbarhetens krafter, som gudinnan Nerthus (moder jord).
Njord rådde över vinden och havet och var den som åkallades vid sjöfärder, jakt och fiske. Njord var först gift med sin syster, med vilken han har barnen Frej och Freja. Den andra hustrun var Skade. Njords boning kallades Noatun.

Tillbaka

Od var Frejas make varmed han hade dottern Hnoss, smycket - se Nossan. Namnet betyder, liksom Oden, den rasande eller den extatiske. Od reser vida omkring, och Freja söker honom i länder och världar där hon tar sig andra namn.

Tillbaka

Oden eller Odin brukar omnämnas som Asgårds mäktigaste gud - stridens, vishetens och dödens gud. Han hade också många binamn, bl.a. Gaut, Rane, Skilfing och Häcklaman - se Ranes hög i Flistad, Skälvum och Häcklan på Halleberg. Alla dessa tillnamn berodde på att Odens namn var tabu, det fick inte nämnas.
Oden bodde i Valhall och var gift med Frigg, och han var fader till Balder. Han beskrivs som en enögd och skäggig gammal man, alltid klädd i blå kappa och vidbrättad hatt.
Hans häst var den åttafotade Sleipner, och visst finns det en sådan hästras - Przewalskis häst som kommer från Asien och har kluvna hovar...
Oden hade också två korpar - Hugin och Munin - vilka var hans kunskapare som varje dag kom med information om vad som hände i Midgård, han hade också vargarna Gere och Freke till vilka han gav sin mat vid festerna i Valhall.


Oden utklädd till vandringsmannen Ganglere

Odens spjut hette Gungner. Med detta pekade han ut de som skulle dö för att sedan få komma till Valhall där han själv bodde, och han ägde också en av dvärgar smidd ring som hette Draupner som var nionde natt droppade ifrån sig åtta lika goda ringar.

Målning av Peter Nicolai Arbo 1879
Valkyria
 

Hos Oden i Valhall samlades gudarna varje kväll för att utkämpa strider under stora festligheter.
Som varande såväl kamp- som dödsgud var det Oden som sände valkyriorna, som var en slags tjänarinnor, till stridsskådeplatserna för att hämta de fallna till Valhall.

Visdomen hade Oden sökt och förvärvat genom att offra sitt ena öga i Mimers brunn. Han har också offrat sig själv till sig själv, spjutstungen och hängande i världsträdet Yggdrasil nio nätter i rad. I lidandet lärde han sig runkonsten, magin och olika galdrar (besvärjelser och trollformler). Oden var därigenom även den främste utövaren av sejden

(att utöva trolldom, särskilt över kvinnor/völvor), vilken annars var en kvinnlig syssla. Oden var alls inte odödlig, men han höll sig ung genom att äta av Iduns ungdomsäpplen. Enligt Snorre var Oden en existerande människa.

Det största utövandet av odenkult bör om man ser på platsers namn ha funnits runt sjön Östen norr om Skövde. Förutom att sjön fordom hette Odens sjö finner man runt dess södra stränder såväl Odensåker som Odenslunda och Odens eller kung Ranes grav. Läs mer om Oden på sidan om Ynglingarna och om Gefionmyten där man får veta hur det gick till när Oden kom till Svitjod. Odens runstavar skall enligt senare sägner Kettil Runske ha stulit.



Odens död i Gudhem - han återkom dock och hade då med sig runorna till människorna

 

Tillbaka

Sigyn - var gift med Loke tillsammans med vilken han fick sonen Narve eller Nare. När Loke fjättrades under en etterdrypande orm satt Sigyn vid hans sida och skyddade honom genom att samla ettret i ett fat.

Tillbaka

Skirner var Frejs skosven och stammade från vanerna. Det var Skirner som fick uppdraget att rida till Jotunheim för att fria till Gerd. I belöning fick han Frejs häst Blodighove. Skirner betyder 'den strålande'.

Tillbaka

Tjalve var en snabb liten människopojke som personifierade pilen. Han levde i Bilskirne hos Tor och Siv med sin syster Röskva. Hans föräldrar hette Groa och Egil Skytten.

Tillbaka


Tor med sin hammare Mjölner
 

Tor var den rödskäggige åskguden som jämte Oden själv, Tors far, var den främste bland asarna. Tor var stor och stark och hans styrka ökades ytterligare då han spände åt sitt styrkebälte Meginjord.
Tor ägde hammaren Mjölner, ett fruktansvärt vapen som alltid träffade sitt mål. Han var gift med Siv och bodde på Bilskirner i Trudvang i Asgård. Han var gudarnas och världsordningens försvarare mot omstörtande makter mot vilka han stred användande sig av ren råstyrka.

Tor var åskans och tordönets gud som rådde över vädret och därmed även över grödorna och äringen - skörden. Tor var en temperamentsfull gud.

I Jomsvikingasagan står att Goðheimr, Gudhem, var helgat åt Tor och var det största gudahovet i Götaland, med 100 gudabilder. I Velanda i Västergötland finns en runsten som anger Tor som beskyddare, och vid Grästorp finns en annan sten som är krönt med Tors hammare.

 

Tillbaka

Tyr - en enhänt stridsgud vid sidan av Oden och Tor. Tyr var den djärvast av alla, och den ende som vågade gå med mat till Fenrisulven (ett ont odjur som slukade Oden). Det var också Tyr som lade sin hand som pant mellan Fenrisulvens käftar då denne skulle fjättras. Han räknades som den bäste soldaten på grund av sin djärvhet, offervillighet och pålitlighet. Hans främsta attribut var svärdet.

Tillbaka

Ull - förknippas med strid och den främste av skidåkarna och bågskyttarna bland asarna. Ull kallas ibland skid- eller bågasen samt vinterguden. Han var också jägare och åkte på sina islaggar över havet.

Möjligt är att Ull var en tidigare vanagud, ofta figurerande i samband med eder och tvekamper. Han bodde i Ydalir.

Tillbaka

Vale var son till Oden och jättinnan Rind. Han kallades ofta för Balders hämnare och kan ha tagit död på Höder efter att han p.g.a. Lokes list skjutit Balder. Alla bröderna blev dock sams efter Ragnarök.

Tillbaka

Ve var en bror till Oden och Vile, barn till Bor och Betsla. De tre bröderna slog ihjäl Ymer och skapade världen. Ve gav sedan de första människorna syn och hörsel.

Tillbaka

Vidar - Odens och Grids son. Vidar var efter Tor den starkaste av asarna. Han var tystlåten, stark och känd för sina järnskor.
Han hämnades sin fader vid Ragnarök, d.v.s. världens undergång, då han dräpte odjuret Fenrisulven. Vidar själv kom att överleva Ragnarök.
Vidar betyder 'han från skogen'.

Ymer var en jätte som skapats ur rimfrosten från Nifelheim och gnistorna från Muspelheim. Ymers armar och ben avlade barn med varandra, vilka blev till jättarnas förfäder. Ur rimfrosten uppstod också en ko, Audhumla som livnärde Ymer med sin mjölk.

 

* * * * *

 

Tillbaka


Valkyrian Sigrdrifur - Sigrdriva - som hjälpt Agnar, Audas broder, med att
i en strid döda gamle Hjalmgunnar som Oden lovat seger. För detta
tilltag blev hon stungen med sömntörne av Oden för att hon skulle
sluta strida och istället gifta sig. Hon svarade att hon lovade
att aldrig gifta sig med någon man, som kunde rädas, varpå
Oden bad henne lära honom vishet från alla världar. Han fick
då ett horn med mjöd blandat med en minnesdryck varefter
Sigrdriva räknade upp alla de tankerunor han behövde.
Därpå sov hon tills Sigurd red upp på Hindarfjället
och väckte henne genom att med Gram, hans
svärd som nyligen åt korpen riste liv,
öpnna upp och ta av hennes brynja.

Ur Sången om Sigrdriva.
C O Fast menade att Hjalmgunnar
har sin grav i Skjolms hög i Skalunda.

 

Tillbaka

I nordisk mytologi fanns det nio olika världar:

  • Asgård där asarna bodde.
  • Midgård var människornas boning och betydde "mittens gård".
  • Jotunheim var hemvist för Jotunjättarna.
  • Vanaheim var vanernas boning.
  • Hel var de dödas land, uppdelat i två delar - Mimers och Urds riken.
  • Nifelheim var enligt Snorre köldens värld och drottning Hels rike.
  • Alfheim var ljusalvenas boning, där även Frej bodde.
  • Svartalfheim var hemvist för svartalverna vilka var desamma som dvärgarna. Svartalfheim kallades också för Nidavellir.
  • Muspelheim var köldens värld där eldjättarna (söner till Muspel) bodde, regerade av Sur.

 

 

Tillbaka

Väsen

Enligt Snorre fanns det tolv gudar och lika många gudinnor, men om man räknar antalet namn i myter och sagor så kommer man fram till ett betydligt mycket högre tal. Men vissa namn är binamn på andra gudar, och man vet därför inte alltid vilka dessa var.

Rådarna var makter som rådde över vissa speciella områden i den fysiska världen. Skogsrået, Sjörået eller Näcken är några exempel.

Vättar, dvärgar och svartalver tycks ha haft sitt tillhåll i underjorden eller inuti stenar.

Även tomtar, eller som det hette i förkristen tid – tomtaguð, verkar ibland ha bebott underjorden eller stenar.
Gårdens speciella skyddsandar har gått under många namn, som spámaðr (spåman) samt ársmaðr (äringsman).

 

 

Tillbaka

Ritualer - blot

Offerriterna kallades oftast för blot vilka utfördes av en gode eller en gydja, en präst eller prästinna. Men att blota hade mera sällan något med blodsoffer att göra, utan är högst troligt en efterhandskonstruktion av den tidiga kristna kyrkan. Nioårsblotet som beskrevs av Adam av Bremen är omdiskuterat, liksom hans beskrivning av hednatemplet i Uppsala.


"Nioårsblotet sker runt vårdagjämningen"

Midvinterblot

Midvinterblotet som även kallades för julblot firade man under vikingatiden någon gång mellan mitten av november till mitten av december, enligt somliga skall det ha skett då det var fullmåne.

Disablot

Den som det framförallt andra blotades till på Disablotet var Vanadis, eller Freja med ett annat namn. Även hennes följe av diser hyllades. Vanligen firade man Disablot i februari.

Vårblot

Vanligt var att de som firade Disablot i februari också firade både ett vårdagjämningsblot och ett vårblot. Vårblotet inföll då kring första maj.
Denna fest påminde mycket om den allmänt firade första maj, och det blot som infaller på vårdagjämningen hade många drag av påsken med stora eldar och sånger.

Midsommarblot

Denna högtid firades på sommarsolståndet. En viktig del av firandet var att tillverka en midsommarstång. Den bestod även då av en ring och en stång, på samma sätt som man ofta gör i Dalarna även nuförtiden. Kvinnorna tillverkade ringen och männen stången, vilka tillsammans bildade en gigantisk fallossymbol med en vagina i toppen.

Höstblot

Under hösblotet firade man främst Frej i hans egenskap av hästgud. I gamla tider drev man samman hästhjordar på hösten, då man även höll tävlingar mellan hingstar. Bland annat därför har det varit en tradition att äta hästkött vid den här tiden. Det berättas i sagan att då Olav Tryggvasson inte ville äta av hästköttet var det nära att de Tröndska hedningarna gjorde sig av med honom.

Alvablot

Alvablotet hölls i slutet av oktober eller i början av november och var förknippat med vinterslakt. Då firade man både alver och de döda, och detta menas ha varit ett blot som till skillnad från de andra främst hölls inomhus.

 

Tillbaka

Likheter mellan forn och kristen jul

Många av de yttre delarna i den hedniska julen var lika den kristna eftersom kristendomen lånade mycket av firandet från asatron. Ta t.ex. julskinkan. Grisen var ett heligt djur för Frej och Freja, det var ju Särimner man slaktade och åt upp varefter den ändå kryade på sig och återfick sitt liv, och gris äter vi till jul. Jul är för övrigt ett uttryck som är känt från åtminstone 900-talet och fortfarande lever kvar trots över tusen år av kristendom i vårt land.

De röda kulorna i granen anses vara en kvarleva av de slaktade offren som blodiga hängde i offerträdet, och Lucias ljus menas vara en modern variant av slaktkvigan som med tända halmnekar i hornen leddes runt


Särimner i gestalt av en Linderödsgris i Ekehagens forntidsby
gården. Lussekatten anses vara ett arv från forntiden, mycket lik den keltiska rosen. Och Lusses hög finns ju i Norra Vånga...

 

 

Tillbaka

Diverse

Ask och Embla - de två första människorna som av Oden omvandlades från två trädstammar funna på en strand, en ask och en alm, varefter Höner gav dem förstånd och rörelseförmåga och Lodur gav dem känslor och sinnen.

Ginnungagap - ett tomt ofantligt svalg

Hvergelmer - köldens källa

Midgård - människornas boning, beläget någonstans i asken Yggdrasil, mellan asagudarnas värld - Asgård, och Jättarnas värld - Utgård. Midgård omges av ett stort hav.

Mimers brunn - visdomens källa

Nifelheim - köldens hemvist i rymden

Ragnarök - världens undergång

Urds - värmens källa

Yggdrasil - världsträdet

Världsträdet som Oluf Olufsen, 1800-tal, tänkte sig det
Världsträdet Yggdrasil

På Kinnekulle menas att man höll man ordning på rätt dag genom att använda en kalender där man utnyttjade solens läge i förhållande till de västgötska bergen.

 

 

Tillbaka

Eddorna

et finns två Eddor - den äldre Eddan, och den yngre, den prosaiska Eddan eller Snorres Edda.

Den äldre Eddan är troligen den som minst påverkats av kristendomen då den med all sannolikhet är en nedskrift av en muntlig tradition som sträcker sig mycket långt tillbaka. De främsta verken i eddan är nog Voluspá, völvans spådom, och Hávamál, eller den höges (Odens) tal.

Völvans spådom är en poetisk berättelse från världens skapelse till dess undergång, men Havamal är dels en samling råd om hur man ska bete sig i världen, och dels en textdel som heter Runatal. Den senare är en mytisk beskrivning av hur Oden hängde i världsträdet i nio dagar och nio nätter för att få insikt om gudarnas runor, samt kanske också en beskrivning av hur en upptagning kunde se ut för en runmagiker eller shaman.

Snorres yngre Edda skrevs ned av Snorre Sturlasson på 1200-talet. Snorre var en kristen storman på Island, och hans avsikt med eddan var inte att bevara den gamla religionen, utan att bevara skaldekonsten. Därför är stora delar av boken ägnad åt just skaldekonst och hur man skriver, men för att veta hur man skrev, resonerade Snorre, och förvalta den speciella skaldkonst som kallas kenning, så var man tvungen att kunna de gamla myterna. Den poetiska eddan består nästan bara av långa diktverk skrivna på gamla versmått, vilket ibland gör dem extra svåra att förstå.

Snorre hade en brorson som hette Olav Hvitaskald, (det fanns även en samtida skald med namnet Olaf Svartaskald. Hvitaskald växte upp hos Snorre, och fick där sin utbildning. Denna brorson lär ha tillfört några tillägg till Eddan, vilka beskrev såväl språkbruk som själva skaldekonsten.

Tillbaka

Saxo Gramaticus var en annan som skrev om den gamla asatron. Hans version av myterna skiljer sig ofta från Snorres och den äldre eddans vilket inte är konstigt då hans uppdragsgivare var ärkebiskop Absalon.