e första kända bofasta invånarna på Island lär ha varit några irländska munkar som tog sig dit redan under 700-talet. Den förste nordbon på Island var den västgötske (?) Gardar Svavarsson som är den som anses ha upptäckt ön tillsammans med sin träl Náttfari. Då sedan vikingarna från Skandinavien, främst norrmän, på allvar började kolonisera Island omkring år 870 försvårades munkarnas liv och de seglade tillbaka till Irland. Vikingarna hade med sig hästar till Island, och det är deras ättlingar som idag är de så berömda och värnade Islandshästarna. Det

Det isländska alltinget menas vara världens äldsta parlament och grundades år 930. På tingsplatsen Þingvellir, Tingvalla, möttes man en gång per år.

Några kändisar: På Island levde under större delen av 900-talet skalden och vikingen Egil Skallagrimsson, benediktinmunken Odd Snorresson under 1100-talets senare halva och Snorre Sturlasson, ca 1178-1241, lagman på Alltinget från 1215.

Tillbaka

Landnamabok, koloniseringen, lagarna och gode män

Den viktigaste källan för hur koloniseringen gick till är Landnamabok, en berättelse om landets besittningstagande som skrevs ned av Floke Vilgerdason på 1100-talet. Boken skildrar utförligt dem som kom till Island, vilka de hade i sällskap och var man bosatte sig. Här får man veta att den första nybyggaren var Ingólfur Arnarson och att han slog sig ned med sin familj i Rökviken (Reykjavík). Resan från Norges västkust till den isländska östkusten tog sju dagar, sedan var det fyra dagars seglats till Grönland. Koloniseringen pågick ungefär i 60 år. Uttrycket landnam betyder både land som tas och har tagits i besittning.

Den som först kallade Island för Island lär ha varit just Floki Vilgerdarson som efter att ha klättrat upp på ett högt berg efter en svår vinter då de flesta djuren svultit ihjäl såg en fjord full av drivis, varefter han kallade landet för Island.

Lagarna finns bevarade i det germanska folkets mest omfattande lagsamling från den här tiden, Grågås (Grágás). Island var uppdelat i administrativa enheter som leddes av 39 godar. Under ledning av tre godar hölls vårting i 13 olika tingdistrikt och därifrån fördes sedan ärendena vidare till alltinget. Det är härifrån uttrycket gode män kommer.

Godarna var de högsta hövdingarna inom sitt respektive område och de fungerade också som asagudarnas präster. Efter att kristendomen infördes blev det godarnas uppgift att resa kyrkor för den nya tron.

Tillbaka

Oden och Vite Krist

Övergången från hedendom till kristendom skedde under fredliga former enligt Alltingets beslut år 1000. Redan innan millennieskiftet hade det länge funnits kristna män i landet och omvändelsearbete hade utförts på uppdrag av Norges kung Olav Tryggvasson.

Då landet antagit kristendomen döptes hedningarna till den nya tron men tilläts ändå ha kvar sin tro på de gamla asagudarna, de tilläts även att blota. Det första biskopssätet inrättades år 1056 i Skalholt på södra Island och sedan ett i Holar på norra Island år 1106.

Tillbaka

Vidare västerut

Under 900-talet följde många islänningar Erik den röde till Grönland. Islänningarna trampade som första européer den amerikanska kontinenten omkring år 1.000, 500 år innan Columbus, men deras försök att erövra den nya världen kom av sig.

Den isländska fristatens dagar var räknade år 1262 då inre missämjor och stridigheter ledde till att landet istället kom att bli ett lydrike under Norge och kung Håkon gamle. När Norge senare kom att höra till Danmark inordnades också Island under den danska kronan. Detta skedde under kung Olofs regerande under åren 1376-1387, sonen till Håkan Magnusson och Olofs mor och förmyndare drottning Margareta.

Källor:
Islands ambassad
Vikingatidens ABC