yskarne hafva i Sverige icke lemnat efter sig många kära minnen; men till de för Svenska folket mest oangenäma hågkomsterna af dessa främlingar hör likväl deras beteende under den Mecklenburgske Albrechts, den sista Folkungens, dagar. Det var under denna tid de förvärfvade sig det ingalunda berömmande vedernamnet: Tyska Garpar.

Om de af Albrecht i riket inkallade Tyskarnes framfart innehålla Rimkrönikorna talrika uppgifter; då den Tyska knekten kunde mot Svenska bonden fara fram så, som dessa berättelser gifva vid handen, är det icke underligt, om de Tyska ädlingarne, i sitt eget land då, likasom nu, vanda vid att anses som varelser af högre natur än andra menniskor, skulle anse sig fullt berättigade till att behandla de enkla Svenskarne såsom fullkomligt i saknad af »sinn´ och skäl», för att nyttja ett par ord ur biskop Thomas' bekanta visa.
De försummade det icke heller, och konungen, nödsakad att i dem söka en motvigt mot den inhemska aristokratien, visade sig mot dem i allo blid och bevågen.

Slott och län hade han visserligen icke många att utdela; men så ofta tillfälle gafs, lemnades äfven sådana åt Tyskar, de Svenska herrarne till förfång; i sitt hof omgaf han sig nästan uteslutande med Tyskar och lefde med dem kräseliga på den af skatter allt mer och mer betungade Svenska bondens bekostnad.

Tillbaka

Mot konung Albrecht fanns likväl en motvigt; den, som höll honom stången, var det mäktiga riksdrotset Bo Jonsson Grip, läns- eller pantherre till Stockholm, Nyköping, Kalmar, Wiborg, Raseborg, Tavastehus, Korsholm, Öresten, Oppensten och Rumlaborg med allt hvad under dessa slott lydde.

Han hade visserligen tagit Tyska seder så till vida, att han icke var allmogen någon blid herre; men så länge han lefde vågade dock konung Albrecht icke några strängare åtgärder mot Svenska adeln.

Men den mäktige Bo Jonsson dog år 1386 och insatte i sitt testamente till förvaltare af all sin egendom tio de förnämsta Svenska herrarne, bland dem tvänne biskopar, riksmarsken Erik Kettilson Wase (Puke?), Algot Månsson Sture och Thord Bonde, hvilka genast inträdde i sin befattning som verkställare af hans testamente.

Efter Bo Jonssons död trodde konungen tiden vara inne att draga försorg för sig sjelf och sina Tyskar. Han utfärdade ett påbud om en reduktion, - hvar tredje gård af så väl det andliga som det verldsliga frälset skulle indragas till kronan; - men mindre lycklig och mindre kraftfull än i en sednare tid Carl XI, mötte han vid verkställandet af denna reduktion det skarpaste motstånd.

Adeln och högpresterskapet, redan förut missnöjda med den Tyska konungen, hvilken de likväl sjelfva hade inkallat i landet, kunde icke gerna finna sig i denna åtgärd eller i det våldsamma sätt, hvarpå konungen genomförde densamma.
Somliga reste ur landet, andra försvarade sig på sina befästade gårdar mot konungens tillgrepp, och ännu större än förut blefvo nöden, oron och osäkerheten i landet.

Tillbaka

Ändtligen började man se sig om efter utländsk hjelp, och hvem var då närmare än Danmarks och Norges herrskarinna, Margareta Waldemarsdotter, särdeles som hon med dessa egenskaper förenade den att vara enka efter konung Hakon Magnusson, den lagliga, ehuru fördrifna arfvingen till Svenska tronen.
Åt henne bjödo Bo Jonssons testamentsexekutörer formligen Svenska kronan; hon mottog densamma och afgaf sin försäkran att styra Sveriges rike efter dess lag, att lemna testamentsexekutörerna oqvalda i alla deras privilegier och hjelpa dem mot Albrecht.
Adeln och kleresiet (prästersapet, det andliga ståndet) följde snart exekutorernas exempel, och stödd på dem beslöt Margareta att försöka sin lycka och våga ett krig för den henne erbjudna tredje kronan.

Men konung Albrecht var icke heller overksam. Äfven han samlade å sin sida en här, till en del bestående af Svenskar, men hufvudsakligast af Tyska legoknektar, anförda af lysande furstar och ädlingar.
Bland dem såg man grefve Albrecht af Holstein, hertig Bogislaw af Pommern, grefvarne af Ruppin och Lindau, hertig Johan af Mecklenburg, konung Albrechts brorson, och oräkneliga Tyska riddare och ädlingar, alla strålande af prakt och alla öfvermodigt förkunnande, att en och hvar af dem skulle slå minst tre Svenskar och visa dessa barbarer deras underlägsenhet mot Tysklands ridderskap.
Litande på de stormodiga orden och sjelf på förhand säker om segern, afsände Albrecht till sin motståndarinna en krigsförklaring, affattad i de öfvermodigaste ordalag, på hvilka han eljest icke heller var sparsam mot »Kung Byxlös», som han vanligen benämde den mäktiga drottningen, till omvexling med oqvädet »Munkedejan», till hvilket han trodde sig berättigad på grund af berättelsen om en kärlekshandel mellan Margareta och den vördiga fadern i Gudi, abboten i Sorö.

Tillbaka

Med krigsförklaringen följde den tre alnar långa brynsten, på hvilken »Munkedejan skulle hvässa sina nålar», som ännu finnes att se i Upsala domkyrkas klädkammare, och lär Albrecht derjemte hafva lofvat att icke sätta på sig sin "hätta" förr än han kufvat upproret samt eröfrat Danmark och Norge.
Margareta, långt ifrån öfvermodig, besvarade icke detta skryt annorlunda, än att hon sjelf drog sig tillbaka och i spetsen för de för henne stridande Svenskarne, i hvilkas leder talrika Danskar funnos, satte Erik Wase, hvilken personligen hade största anledning till missnöje med Albrecht, emedan en af den sistnämdes gunstlingar, en Tysk rofriddare, Bernhard Långe, hade på konungens anstiftan bortfört herr Eriks dotter, jungfru Elisif, från Riseberga kloster, blifvit anledning till jungfruns död och nu af Albrecht skyddades mot den uppretade faderns hämd.

I Vestergötland inbröt drottningens här, anförd af Svensken Erik Wase, Dansken Ivar Lykke och Norrmannen Henrik Parow. Hela hennes styrka uppgifves till 10,000 man.

Den förenade Svensk-Dansk-Norska hären började fälttåget med belägrandet af nyckeln till Vestergötland, det fasta Axevall; men belägringen måste upphäfvas, emedan Albrecht nalkades.
Han kom från Jönköpingstrakten med sin Tyska riddarhär, och Margaretas skaror beslöto att möta honom på vägen.

Den förenade hären passerade Falköpings stad och stannade ungefär en mil österut derifrån, vid Leaby.
Här leder nu, likasom då, allmänna vägen öfver en bäck, hvilken, bildar en lång och smal, men vår och höst nästan otillgänglig mosse, som slutar en mil derifrån med de vid byn Åsled nedanför Ålleberg belägna s. k. Nyckelängarne, nu till större delen uppodlade, men gräsbevuxna ännu i slutet af förra århundradet.

Tillbaka

Den 24 Februari 1389 hade konung Albrecht med 18,000 man intagit en ställning i denna trakt, lyckats kasta öfver ända de förenades förposter vid Leaby-bron och redde sig nu till hufvudslaget.
Med sina höfdingar höll han krigsråd och förelade dem den frågan, om man icke borde öfvervada den redan nämda mossen vid Årebro, det enda deröfver befintliga vadstället, mellan Leaby och Åsled, samt angripa de förenade i venstra flanken.
Hans gamla höfdingar, deribland en Svensk, Tyke Olofsson, rådde honom att afvakta fiendens anfall eller också kringgå mossen på en omväg, emedan hans trupper här icke kunde utvecklas och, om han också vunne slaget, han skulle blifva beröfvad frukterna deraf, emedan det skulle vara omöjligt att förfölja fienden. Förlorades återigen slaget, så hade Albrecht sjelf afskurit sig all möjlighet att undkomma.

»Ej vilja vi strida med Dansken i dag», berättas Tyke hafva slutat sitt tal, »det kommer oss icke till fromma».
Men mot det kloka rådet af den åldrige höfdingen uppträdde med häftighet Tysken Gert Snackenburg (Snakenborg, hövitsman i staden Hästholmen) och rådde Albrecht att genast angripa; hans stora här och dennas mod skulle förskaffa honom en lätt seger. Och Gerts råd blef antaget.

Albrecht slog honom på stället till riddare och lemnade honom att med 60 ryttare försvara Leaby-bron, under det han sjelf med hären började passera mossen vid Årebro.
Mossen, förmodligen frusen, hade dock icke så stark is, att denna kunde bära de pansarklädda ryttarne; dessa nedsjönko deri och angrepos af de förbundna, hvilka med ringa möda jagat riddar Gert undan från hans post.

Tillbaka

Dermed var slaget afgjordt; Albrecht "kunde, innesluten i en trakt, genomskuren af mossar, der häst och ryttare sjönko ned, icke göra något motstånd, icke heller fly undan. Omgifven af fiender, åt hvilka han måste gifva sig fången, varseblef han den gamle Tyke och ropade förtviflad till honom: »Gubbe, gubbe, hvarför lydde jag icke ditt råd!» men nu var det för sent och Sveriges spira redan vriden ur Albrechts händer.

Samma öde som konung Albrecht delade hans son, junker Erik, och hans brorson, flera Tyska furstar, biskop Rudolf i Skara och en stor mängd riddare och herrar; på de förenades sida saknades blott 8 riddare, bland dem Henrik Parow och Lyder Kaholt.
De fångna fördes till Bohus, dit drottning Margareta snart anlände och, som det berättas, lät påsätta Albrecht den mycket omtalade hättan» med nitton alnars släp, hvilken berättelse dock synes föga trolig, i likhet med den, att hon lät lägga den fångne konungen i sin egen säng, bunden till händer och fötter. Slutligen fördes Albrecht och hans son till Lindholm i Skåne, der de länge suttu i säkert fängelse.

Som minnen efter den afgörande drabbningen uppgifvas ännu namnen Segerberget, en del af Hvarfsberget öster om Åsleds by, höjden Danåsen sydvest om samma by, Danaholmen och Danadike.
Sägnen låter Mösseberg hafva sitt namn deraf, att Albrecht der aflagt löftet angående sin mössa, och på Nyckelängarne skall Margareta hafva tappat sina nycklar. Drottningen bevistade, som vi veta, emellertid icke striden.