Tillbaka

Hålvägar

De medeltida vägarna var endast smala rid- och klövjestigar, kallade för hålvägar då slitaget bildade fåror eller försänkningar i marken. Man räknar med att man till fots kunde gå ungefär tre till fyra mil per dag, och ungefär lika långt med lastad häst.

Givetvis var det många faktorer som påverkade - om det var torrt eller lerigt, djup snö som hindrade eller frusna sjöar som skänkte genvägar. Var det vårflod så kunde vattendragen vara svårpasserade, dessutom gick vägarna allt annat än rakt fram. Om Västergötland läser man i gamla berättelser att "där voro stora och vitt begrepne ödemarker, genom vilka man icke utan svårighet kunde komma fram när tjälen var ur jorden".

Att gå mellan Lödöse och Skara via det svårtillgängliga Risveden (ca 8,5 mil fågelvägen) skall enligt Karl J Gustafsson ha tagit ungefär fyra dagar i anspråk, dvs ungefär två mil per dag.

Vägar

Egentliga vägar började inte anläggas förrän under 1500-talet och tog bättre fart under 1600-talet då armén behövde snabba förbindelser mellan de viktigare orterna.

År 1810 gällde bestämmelsen att vägstandarden skulle vara sådan att man skulle kunna färdas fram på vägarna med 7 km/h, eller 1 ½ timme per mil. Mellan Stockholm och Göteborg fanns 32 skjutshåll där man kunde byta hästar. Tråkigt om man fick en nyss inbytt häst...

Läs om Eriksgatan

Hålväg i Västergötland, skapad av generationer av vandrare och ryttare,
se Timmele, och Kymbo där Sveriges största samling av hålvägar finns