en mäktiga danska ätten Hvide stammade från Själland och man tror att Fjenneslev mellan Sorö och Ringsted var släktens huvudgård.

En del menar att ätten skall ha sitt urpsrung i sådana berömdheter som Gorm den gamle, Harald Blåtand och sedan via dennes dotter Gunhild och maken Palne Tokesen fram till Toke trylle. Huruvida Palne Tokesen skall ha varit den från Jomsvikingasagan kände Palnetoke - tja, vem vet...?

Vad man vet är att ätten under 1100- och 1200-talen på ett avgörande sätt påverkade historiens skeenden, både i deras roll som betydande stormän och släktskap med kungaätten men kanske i lika hög grad därför att man oavbrutet satt som biskopar i Roskilde 1158-1277 och som ärkebiskopar i Lund i sammanlagt 85 år.

Den svenska Rimrönikan nämner en Palne Hwit som deltagare i Slaget vid Ettak år 1277, vilken rimligen kan tros ha varit av Hvideätt.

Fjenneslev kyrka med de båda tornen och hela byggnaden
återställd till hur den såg utföre ombyggnaden 1561

Tillbaka

Toke trylle

Någon gång omkring år 1040 lät stormannen Toke trylle Palnesen döpa sig till tron på den Vite Krist, troligen ihop med hela sitt hushåll. Detta skedde ca 80 år efter att Harald Blåtand på sin Jellingsten hävdat att han hade kristnat danskarna, men Harald sägs ha varit notoriskt skrytsam och man menar att den nya tron skall ha tagit långt tid på sig för att införas, likaväl som kristnandet i Sverige tog kanske flera århundraden.

Toke trylle tillhörde den andra kända generationen i vad som med tiden skulle komma att bli känd som Hvide-ätten. Varifrån Toke kom vet man inte, möjligt är att han fötts i England. Kort efter att han hade döpt sig fick han sonen Skjalm, och det är inte omöjligt att Toke med sitt hedniskt klingande namn tyckte att det var passande att han följde med i tiden och tog sig namnete Hvide (vit) efter Vite Krist.

Några av ätten Hvides vapen, vanligast var de tre bjälkarna som fanns i flera
färgkombinationer. Det vänstra ovan inte alls olikt ätten Hjorthufvuds vapen (Boberg),
vilket naturligtvis väcker funderingar... Längst till höger ätten Galen.

Tillbaka

Skjalm Hvide

Skjalm Hvide från Fjenneslev, född före 1062 och död ca 1113, var en hövding som hade stora jordegendomar i och omkring Sorö på Själland - se kartan över Danmark - och anses vara stamfader till den mäktiga Hvide-släkten. Skjalms far skall ha varit Toke trylle Palnesen.

Med hustrun Signe Asbjörnsdatter fick han barnen Ebbe Skjalmsen, Asser Rig, Toke Skjalmsen, Cecille Skjalmsdatter, Magrete Skjalmsdatter och Sune Skjalmsen.

Tillsammans med kung Svend Estridsen deltog han i slaget vid Nissan år 1062 (Niså på danska). Anledningen till detta slag var att norske Harald Hårdråde under en tid härjat på den halländska kusten. Svend seglande då iväg med en dansk flotta bestående av 300 skepp mot de hälften så många norska skeppen, ändå blev danskarna slagna. Svend skall simmande ha tagit sig in till land medan Skjalm Hvide blev tillfångatagen, men snart lyckades fly.

Tillbaka

Asser Rig (Hvide)

Asser Rig var en själländsk storman som föddes omkring år 1080 och dog år 1151. Han var son till Skjalm Hvide och gift med Inger Eriksdotter (dottern till hertigen av Falster Erik Jarl) med vilken han fick barnen Absalon, Esbern (Esbjörn) snare och dottern Ingefred.

Asser växte upp tillsammans med Knud Lavard, vars son Valdemar den Store han senare blev fosterfader till. Namnet Rig skall komma av att han var hövitsman(?) till Rügen (Rüg).

Asser lär ha ägt över 1.500 gårdar, en av dessa var gården Fjenneslev vid Ringsted. Tillsammans med brodern Ebbe grundlade han Sorø kloster, ett dominikankloster där han framlevde sina sista år. Han lät också bygga Fjenneslev kyrka där han sedan begravdes.

Tillbaka

Absalon (Hvide)

Ärkebiskop Absalon river hednatemplet Arkona på Rügen år 1169.
Vid hans sida står kung Valdemar den store.

Absalon var en son till Asser Rig Hvide, född i Fjenneslev år 1128 och begravd i Sorö kloster år 1201. Han var känd för att han "lät svärden sjunga mässa till Herrens ära"...

Absalon var den som gav Saxo Grammaticus i uppgift att nedteckna Danmarks historia - verket Gesta Danorum, och han lade grunden för Köpenhamn genom att anlägga biskopsborgen Havn år 1167.

Absalon kom att studera vid högskolan i Paris där han påverkades av det kyrkliga uppsving som Bernhard av Clairvaux gick i spetsen för. Där knöt vänskap med den kände abboten Vilhelm som han sedan år 1165 skulle komma att kalla till Danmark för att återupprätta klostertukten. "Men han blev icke endast en from och lärd klerk utan utbildade sig även tidigt i all krigisk idrott".

Tillbaka

Särskilt ägnade sig Absalon åt att kuva venderna vars härjningar tilltagit på de danska kusterna. I en följd av år ledde han de årliga ledungstågen till Rügen och Pommerns fastland, varav ett gick till Rügens befästa stad Arkona som intogs och där hednatemplet med avgudabilderna revs (bland dem trästatyn av krigsguden Svantevit, fadern till alla andra gudar). Invånarna fick välja mellan att döpas eller att avrättas.

Platsen där staden Arkona en gång låg och där ett av
Europas mest berömda gudatempel en gång stod
längst ut på klippan som idag rasat ner i havet

Absalon återupprättade Sorö kloster som hans släkt grundlagt, och såg också till att ge det rundliga förläningar. Då ärkebiskop Eskil i Lund år 1177 nedlade sin värdighet korade han Absalon till sin efterträdare, men då Absalon inte ville lämna sitt själländska stift avböjde han upphöjelsen tills påven gick med på att låta honom förena båda ämbetena, vilket gav honom en makt som ingen biskop vare sig tidigare eller senare haft.

Skåningarna blev snart missnöjda med hans stränga styrelse och många kyrkobyggnader och klagade också över de själländske länsherrar som han insatte - i skånska ögon utlänningar. År 1180 gjorde de öppet motstånd och fordrade att Absalon skulle lämna stiftet, något som 1181 övergick i regelrätt uppror. Kung Valdemar den store, som vuxit upp som en bror med Absalon, trädde då in och slog ner upproret vid Dysie å (Dösjebro, NV om Lund).

Efter Valdemars död år 1182 stod Absalon trofast vid sidan av sonen Knud Valdemarsson som lär ha vuxit upp hos Absalon. Djärvt avvisade han den tyske kejsarens krav på att Danmark skulle förklaras för län under honom, och år 1184 slog Absalon den pommerske hertigen Bogislav i ett sjöslag vid Rügen och lyckades sånär förinta hela hans flotta. Han medverkade även till vederlagsrättens revision, d.v.s. ordnandet av adelns ställning.

Absalon dog under påsken år 1201 och fick sin grav i Sorö klosterkyrka. På hans grav står att han var "en god och from man".

Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1904

Tillbaka

Sune Ebbesen Hvide

Sune Ebbesen, död år 1186, var sonson till Skjalm Hvide och följde en tid Svend Grathe men slöt sig därefter till Valdemar den Store och deltog under flera år i Vendertågen.

Sune var far till de sju Sunesönerna som spelade en framträdande roll i den danska historien runt 1200-talet, främst ihågkomna för sitt privata krig i kampen för att sätta Sverker den yngre på den svenska kungatronen. De blev dock slagna i Lena år 1208 där sönerna Ebbe och Lars Sunesen stupade.

Tillbaka

Sunesönerna

Ebbe Sunesen Hvide

Ebbe Sunesen levde åren 1158-1208 och var en högt ansedd själländsk storman, troligen den äldste av Sunesönerna.

Dottern Benedicta kom att bli drottning av Sverige genom gifte med Sverker den yngre. som var uppfostrad i Danmark. Innan hon dog i ung ålder hann hon med att föda Sverker en dotter som skulle komma att gifta sig med en Mecklenburgsk hertig, något som skulle få till följd att Albrekt av Mecklenburg längre fram kunde ställa krav på den svenska kronan.

Bandet mellan Sverker och hans svärfar Ebbe var dock även efter Benedictas död fortsatt starkt och han hade ett stort stöd från Ebbe och Hvide-ätten, troligen redan vid Älgarås år 1205. Men Erik Knutsson gav inte upp efter förlusten vid Lena utan började rusta för revansch. Ebbe Sunesen och bröderna ställde sig fortsatt bakom Sverker, och då det började dra ihop sig på hösten år 1207 hade man rustat en här för att komma till undsättning.

"Man trängde fram i Västergötland, och vid Lena kom det till en hård kamp (den 31 Jan. 1208), där det slutade med nederlag för Sverker, och bland de fallna var Ebbe Sunesen och hans bror Laurens (Lars)".

Av Ebbes söner blev Johannes marsk (död 1232, hade det första kända danska vapnet i sitt sigill), sonen Peder ärvde Knardrup och stred mot Erik Plogpenning och en av de fyra döttrarna äktade den tyske greven Engelbert som får beröm i balladen om Lenaslaget.

Ebbe och brodern Lars jordfästes i Sorö klosterkyrka.

Tillbaka

Andreas Sunesen Hvide

Ärkebiskop Andreas (Anders) levde ca 1160-1228 och blev efter omfattande studier kungens kansler under åren ca 1190-1202. Under hans ledning byggdes en ny administration upp.

Andreas verkade som ärkebiskop i Lund åren 1201-22 och år 1206 var han i Estland för att se till att landet kristnades och hamnade under Lunds ärkesäte innan tyskarna hann fram. År 1219 deltog han i Valdemars slag vid Lyndanis där enligt sägnen Dannebrogen, den danska flaggan, skall ha kommit ner från himlen.

Tillbaka

Peder Sunesen Hvide

Biskop Peder (1161-1214) efterträdde år 1191 Absalon på Roskilde biskopsstol och år 1201 övertog han brodern Andreas kanslerämbete. Han anförde ett misslyckat fälttåg mot Brandenburg år 1198. Brodern Torbjörn stupade och Peder blev tillfångatagen men lyckades att muta vakterna så att han kunde rymma året därpå.

Peder deltog i Valdemar Sejrs krig år 1203 mot tyska Lauenburg där han starkt bidrog till att borgen intogs Han sägs av danska källor ha varit med sina bröder Ebbe och Lars och sett dessa falla i slaget vid Lena år 1208.

Tillbaka

Margareta Sunesdotter Hvide

Det fanns även åtminstone en syster bland alla bröderna, Margareta, som skall ha varit gift med en Herluf.

Från Margareta skall ärkebiskoparna i Lund Jakob Erlandsen (som fick sitt Åhus bränt) och Jens Grand stamma, samt biskopen i Roskile Peder Bang som bannlyste kung Kristoffer och stängde alla skånska kyrkor efter att kungen låtit fängsla hans släkting, ärkebiskop Erlandsen. Jens Grand stödde Erik Klippings mördare som flytt till Halland, och lät dem i hemlighet få befästa borgen Hunehals.

Tillbaka

Torbjörn Sunesen Hvide

Torbjörn (Torbern) levde fram till år 1198 och spelade dessförinnan en framträdande roll under Venderkrigen och var kungens hövitsman på Söborg dör Köpenhamn ligger idag. Torbjörn följde brodern biskop Peder till Brandenburg år 1198 där han stupade. Torbjörn blev begravd i Sorö klosterkyrka.

Tillbaka

Jakob Sunesen Hvide

Jakob Sunesen, "Herr Jacob af Møen" (1170 - 1246), var Danmarks mäktigaste man, kung Valdemar Sejr undantagen, fram till att Erik Plogpennings strid med kyrkan och Hvide-ätten. Under kung Valdemars tid stod han fram som Danmarks mäktigaste och förnämste storman.

Han anses ha följt med sina bröder på "Sverigetåget" till Lena år 1208, under ledning av Ebbe, men undslapp med livet i behåll. Han deltog också på kung Valdemars olika krigståg och lär ha varit kungens hövitsman över de erövrade landområdena vid Elbe.

I sin sköld förde han tre tvärbalkar, något som finns hos flera andra av Skjalm Hvides efterkommande. Jakob överlevde såväl sina bröder som söner, och dog samma år som hustrun Estrid år 1246.

Tillbaka

Jens Sunesen Hvide

Jens (Johannes) levde fram till år 1202 och tros ha varit marsk, men mer känd för en pilgrimsresa till det heliga landet som han fick pengar till genom att år 1199 ta lån hos Hvide-ättens omhuldrade Sorö kloster med sin gård Alsted som säkerhet. Lånet var på 200 Mark silver, med tillägget att om inte Jens kom hem igen skulle klostret behålla detta betydande gods. Så skedde också; Jens dog vid den heliga graven år 1202. Från Jerusalem underrättade man kung Valdemar Sejr att det på platsen för Jens död skall ha skett ett järtecken, men den framspirande helgonkulten avtog ganska snart.

Tillbaka

Lars Sunesen Hvide

Lars Sunesen (Laurens) var liksom sina sex bröder en betydande storman och följde sin broder Ebbe till Sverige och Lena år 1208 där han stupade.
Han och brodern fördes hem till Danmark och lades till den sista vilan sida vid sida i Sorö kloster.

Lars tros inte ha efterlämnat några barn.

Tillbaka

Stig Andersen Hvide d.ä.

Stig Andersen, död år 1293, var en stor godsägare på Östjylland och blev senast år 1275 rikets marsk under kung Erik Klipping. År 1276 var han med bland de stormän som ville ha Erik Menved som tronföljare, och överhuvudtaget arbetade han hårt för att främja arvstridigheterna inom kungasläkten, helt i led med den framstigande adelns intressen.

Efter mordet på Erik Klipping samma år blev Stig dömd fredlös, och år 1287 som medskyldig - dock ganska tvivelsamt. Se på sidan om Hunehals.
Därpå livnärde han sig på att härja längs de ganska kusterna, först med hemmahamn i Norge men från 1290 på hans borg Hjelm på Jyllands östkust. Stig använde själv aldrig namnet Hvide.

Tillbaka

Stig Andersen Hvide d.y.

Den store marsken Stig Andersens sonson, med samma namn, levde fram till år 1369. Han var herre till Björnholm, nuvarande Högholm. Stig var marsk under greve Gerhard år 1331, men slöt sig till Valdemar Atterdag efter 1340 och blev istället marsk hos denne. Som ståthållare sålde han Estland till Tyska orden och ledde sedan oppositionen mot kungens hårda framfart, men försonade sig med honom år 1360. Stig använde aldrig själv namnet Hvide.

* * * *

Tillbaka

Det är många ätter som sprungit ur Hvide-ätten - Galen, Krognos m.fl.

Stig Tokesen Hvide och Gyda av Danmarks dotter Kristina Stigsdotter kom att gifta sig med svenske kung Karl Sverkersson och fick med denne sonen Sverker den yngre.

Källor:
Palle Lauring - Valdemarerne
Henrik Wergeland - Samlede skrifter, 1834 - 1837
Marianne Johannesen och Helle Halding - Thi de var af stor slægt