ppe på Billingens norra del med Frösve i öster finns ännu några rester kvar efter en av de ca 40 fornborgar som finns i Västergötland. Eftersom den inte är undersökt så antas den vara från ca 500-talet.

Lämningarna består idag av en ca 70 meter lång nästan halvcirkelformad stenvall som har en bredd av fem till sju meter vilken högst troligt fungerat som stöd för en palissad av trä - se under fornborgen Djupedal. På insidan finns mindre stenar som antas ha varit uppburna för att kunna kastas ner mot en anfallande fiende.

Sahlström 1929

Man kan förmoda att det funnits några yttre försvarsanordningar i närheten, för borgen ligger inte på den översta toppen av berget och söderifrån har man lätt kunnat ta sig ända fram till murarna. Måhända att hela det relativt plana parti som omges av branter och möjligen kallas för Jutaberget utgjort den fullständiga borgen, i så fall cirka 2,3 x 2,6 km stor!

Borgområdet sett från utsidan, här uppe stod fordom en palissad av spetsade pålar

Enligt en tradition skall det på en bergvägg i öster funnits något ristat, en annan berättar att en sten med ristningar stått vid Gråmur liksom ett rest kors. Gråmur lär också ha varit platsen för en av de vårdkasar som en gång bildade ett varningssystem för landskapet.

Utsikten åt nordväst där Kinnekulle utgör horisont ca 2,5 mil bort

Tillbaka

Fornborgen Ymsingsborg

Parti av den västra sidan
av fornborgen Ymsingsborg

Fornborgen Ymsingsborg låg belägen drygt fem km i det närmaste rakt söder om Gråmur, och norr om Skövde. Borgen har varit ca 150 m lång och ca 85 m bred med branta stup i öst och sydväst medan rester av vallar kan ses i syd och nordväst. Ingången anses kunna ha varit via en ravin i den östra kanten.

P E Lindskog skrev år 1816 bl.a. att "En sannolik gissning är, att denne Ymsing varit en Wiking, som gjorde detta af natur och konst väl befästade ställe till sitt hemvist eller Wikingabol. Och som desse Wikingar voro ett härdadt och förfärligt folk, så torde de i denna trakt gängse traditioner om Jättar deraf uppkommit".

Lindskog skrev också om en enorm mur som skulle ha kunnat löpt mellan Vänern och Vättern, vilken torde ha lett fram till Ymsingsborg på den östra sidan av Billingen för att sedan fortsätta ungefär från Gråmur och norrut upp mot Mariestad... Läs om kung Hallos försvunna stad och den herkuliska muren.

Utsikten från Ymsingsborg har varit makalös, jämför med Ryds grottor (här nedan) som ligger endast några hundra meter söder om Ymsingsborg. Ymsingsborg skall ej förväxlas med Ymseborg som ligger vid sjön Ymsen, ca tre mil åt NO.

Tillbaka

Ryds grottor

Utsikt över Ryds grottor bort mot nordväst, ca 500 m söder om Ymsingsborg

Om Ryds grottor skrev Lindskog att "Bland naturens besynnerligheter må räknas en rämna i berget Billingen, strax ovanför Ryd, hvilken af Allmogen kallas Jättestugorne. Bergets yttre klippiga kant, har till en betydlig sträcka skiljt sig från det öfriga berget. Bredden af rämnan är på somliga ställen ungefär 20 alnar och på andra väl dubbelt så stor. Bottnen består af ofantliga stenmassor, som troligtvis vid rämnandet i oordning nedfallit. Sidorna äro nästan lodrätta, och har man på ett ställe mätt dem, och funnit dem ega 22 alnars högd. En sägen är, att en man ligger der förstenad och sofver på en stenkista, och skall stället vara farligt att besöka; ty man kan bli förvillad, så att man ej råkar upp".

Enligt traditionen gick det en hemlig gång under Billingen bort till Öglunda. Några grottor finns dock inte vid Ryds grottor.

Ryds grottor, en ca 130 m lång klyfta med 15 m höga väggar - mycket sevärd!

Tillbaka

Borgehall

Ca sju km väster om Gråmur låg en annan fornborg, Borgehall vid Stora Bjursjön i Lerdala socken, inte långt från Sparresäter. Resterna efter denna borg breder ut sig över ett ca 150 x 80 meter stort område.

Om fornborgen, Sparresäter och området i övrigt visste Lindskog att berätta:
"Borgehall är ett stort och högt berg på Klyftamon bredevid Bjursjön, der en Konung i forntiden säges hafva bott, som hetat Börge eller Birger. Vid berget synas lämningar af ett Slott, och nedanför berget åt sjön är en lång stengata, som väl stensatt, sträcker sig under vattnet. I sjön Lången ej långt från Stensnäs är en holme, kallad Salomos holme; man gissar att till äfventyrs en Lydkonung med detta namn bodt derstädes".

Tillbaka

Sparresäter

Lindskog: "Hardt nära slutet af Lerdala gärde åt norra sidan äro vid skogen en myckenhet gropar; man säger att här varit ett fältslag, att en Konung stupat och att groparne varit grafvar för dem som blifvit slagne. För någon tid sedan äro der fundne 2 värjor, en hop flintor och 8 hästskor med 3 hakar och gropar i sömningarne.

Denna tradition, som bland Allmogen blifvit fortplantad, och de öfriga minnesmärken efter ett fältslag, som här finnas, tyckas gifva fullkomligt stöd åt deras mening, som påstå, att Fältslaget emillan K. Erik Läspe och Knut Johansson Långe stått i grannskapet af Säteriet Sparrsäter, här i Lerdala Socken. Denne Knut Johansson, som var af den mäktiga Folkunga-ätten, och, efter de trovärdigaste Historie-Skrifvare, gift med K. Erik Läspes syster Helena, hade upprest sig mot sin lagliga Konung, och vunnit en fullkomlig seger öfver honom vid Olustrum, 1229, hvarefter han regerade i Sverige med Konungslig makt i 5 år. K. Erik, som tagit sin tillflygt till Dannemark, kom slutligen tillbaka och öfvervann Knut vid Sparresäter, 1234.

Historie-Skrifvarne äro ej ense, hvar detta Sparresäter bör sökas. Erik Olsson kallar stället Sparsetra, och RimKrönikan Sparresätter, men ingendera säger, hvar det varit beläget. Johannes Magnus säger; att detta Fältslag förefallit vid Sparsether ej långt från Upsala, och Messenius, att det stod vid Sparsettra i granskapet af Enköping. Deremot säger ÄrkeBiskop Er. Bentzelius med mycken trygghet, att detta slag ägt rum här i Bergs Församling. Von Dalin är af samma tanka, och yttrar sig, att man väl eljest menat, att detta slaget stått vid Sparsätra kyrka i Upland och Åsunda Härad, ej långt från Enköping; men att Sparrsätra gård i Vestergötland och Bergs Socken tyckes ej hafva legat så långt ur vägen för en i Riket inkommande krigsmagt. Lagerbring bifaller denna mening, då han säger: Att detta Sparsätra varit belägit i Westergöthland, två mil från Skara, är troligare, än att det varit vid Enköping. Och i sanning skulle Knut Johansson hafva varit mindre upmärksam på bibehållandet af sin magt, än Usurpatörer vanligen äro, om han låtit K. Erik intränga så långt i landet, och ej varit färdig att lefverera en hufvuträffning, förr än vid Enköping.

Då således meningarne äro delade, kommer det hufvudsakligen an på hvad minnesmärken på hvardera sidan finnas. Angående Sparsätra vid Enköping har Salvius i sin Beskrifning om Uppland ej kunnat anföra några vedermälen af ett der hållet fältslag, men i stället meddelar han en sägen, som hvarken bestyrkes af Historien eller af Locala minnesmärken: "Det säges, heter det, att Kong Erik Lespe, sedan han förjagat de ostyrige Folkungarne här vid Kyrkan, har han utaf rofvet till en stor del låtit uppbygga Kyrkan, att dermed visa sin tacksamhet emot Gud, som gifvit honom segern; och kallat Socknen Sparsättra, såsom Sparres Säte, för de Ridderlige gerningar, som den ädla Sparriska Familien gjorde honom uti striden."

Till upplysning rörande Sparre-ättens deltagande i detta krig, får man i sitt sammanhang anföra Kansli-Rådet Lagerbrings yttrande. Sedan han nämnt Knut Långes förmodliga Svågerlag med Konungen, fortfar han: "De andre K. Eriks Systrar blefvo ock gifta med inländske Herrar, Prinsessan Märta med Nils Sixtensson till Tofta, och den tredje, Ingeborg, med Birger Månsson till Bjelbo. Om Nils Sixtensson vet man allenast, att han varit en fridsam och stilla Herre och är Stamfader för den nu varande Sparre-slägten. Birger Månsson är mera namnkunnig under namn af Birger Jarl.

- När desse Herrars Bröllop blifvit hållne, vet man intet. Okunnigheten är alldeles lika, om deras deltagande uti dessa olyckliga hvälfningar, som skakade riket. Våre Förfäder hafva intet behagat meddela åt efterverlden någon underrättelse, huruvida de varit Konungen behjelplige emot sine hätska motståndare. Sannolikt kan det vara, att de snarare förklarat sig för än emot K. Erik. Det blifver ändock intet annat än blotta gissningar, fastän de hos våra nyare Historieskrifvare influtit som otviflagtiga sanningar." Så långt Herr Lagerbring.

- Men om det ock vore bevisadt, att Sparre-Famillens Herrar Förfäder tagit en verksam del uti detta krig på K. Eriks sida, så kan man dock vara tämligen säker derom, att ingen af dem den tiden kallade sig Sparre. Före K. Erik XIV:s tid voro ganska få af Adelen, som hade tillnamn, utan de kallade sig af sina Gårdar. Äfven sjelfva Vapnen voro före år 1400 ej beständige, utan Fader och Son förde ofta olika Märken i deras Sköldar. Om nu Sparsätra Kyrka i Uppland ej fått sitt namn af Ridderliga Sparrar, så är hon icke uppbyggd vid detta tillfälle. Med kyrkobyggnaden försvinner krigsbytet, och med krigsbytet sjelfva Fältslaget.

- Det är icke utan, att man äfven säger, det Sparresäter här i Bergs Församling fått namn efter någon Riddersman af Sparre-ätten; men förmodligen utan all grund. På en skoglös ort i Skaraborgs Län ligger en Kyrka och Socken med namnet Sparlösa; af hvad slags Sparrar bör man tro, att den fått sitt namn?

- Johannes Magnus och Messenius, som helt säkert ej kännt mer än det Sparrsättra, som funnits i deras granskap, hafva då tagit för afgjordt, att denna händelse der timat, och velat tjena sine läsare med underrättelse, hvar det varit beläget. Deras, efter vanligheten, obestyrkta och mindre granskade uppgift vederlägges af den tradition, som här på orten finnes, och de krigsredskap man ur jorden uppgräfvit. De många gropar, som här finnas, äro ock säkert icke utan sin betydelse, ty sådane finnas äfven vid det fordna Gestilren. Men som de nu äro toma, så hafva de förmodligen ej tjenat till grifter åt de slagna, utan till något annat bruk i den tidens Krigskonst eller Fältlefnad.

- Somlige Historieskrifvare säga att Knut Långe stupat uti Slaget, andre att han dödt detta år (1234). Skilnaden är ej stor, men det förra bestyrkes af tradition på stället. Man vet således med tämlig säkerhet det ställe der Knut Långe, tillika med lifvet, förlorat sin Krona; men hvar han vunnit henne, är alldeles okändt. Det kallas af de fläste Ulustrum; men Johannes Magnus kallar det Alastrem, som förmodligen bör utsägas Ålaström. Nu för tiden skulle det således heta antingen Olofsström eller Ålström".

* * *

Tilläggas kan att det finns ett Långesäter i socknen och en sjö vid namn Lången - var hade Knut Långe fått sitt tillnamn ifrån...?

Karta över fornlämningarna

Källor:
Skylt vid Gråmur
P E Lindskog