et största gravfältet i Västergötland i antal gravhögar räknat finner man i Dimbo en knapp mil väster om Tidaholm. De återstående

På grund av det stora antalet högar kan man fundera över om här funnits en vikingatida by eller kanske en enda stor hövdingagård vars generationer allteftersom tiden gått fyllt på gravfältet. Av de drygt 300 gravarna är 240 stycken högar som byggts av jord medan de övriga är runda eller tresidiga och flacka gravar där jord och sten blandats.
Genom gravfältet löper flera hålvägar som bildats genom århundraden av användande av människor och hästar, ända fram till på 1600-talet. Dimbo by finns omnämnd i äldre anteckningar som Helig stad, troligen åsyftades den gäckande Heligstad några kilometer söderut.

Så sent som på 1940-talet var hela gravfältet övervuxet av en tät gran- och tallskog. Troligen blev dessa planterade omkring år 1900, dessförinnan fanns här nog enbart hedmarker.

Tillbaka

Fynd och funderingar

Fyra av gravarna har undersökts. Förutom brända ben fann man skärvor av lerkärl, pärlor av glas och karneol samt brynen och flinta.

Araben Ibn Fadland träffade ett gäng vikingar vid floden Volga någon gång i början av 920-talet och skrev:
De värdefullaste smyckena hos dem är gröna pärlor av samma slags keramik som de har på skeppen. För dem betalar de mycket, de ger en dirham för en enda pärla. Karneolpärlor kom bland annat från Kaukasus bortom Svarta havet.

Att med dessa få fynd som utgångspunkt påstå att männen i Dimbo en gång dragit ut på vikingatåg skall man kanske inte göra - men varför inte?
I Härlingstorp vid Edsvära drygt tre mil västerut finns en runsten med texten "...död på västervägar i viking" och i Åsarp knappt tre mil söderut finns Olsbrostenen - "han blev dräpt i Estland".

En djup hålväg som leder genom gravfältets nordöstra del och kanske svänger av mot Kymbo

Tillbaka

"De´går möe rökten..."

Att det bara är fyra av gravarna som grävts ut är egentligen en sanning med modifikation. Då vägen som idag går från Dimbo och löper söderut byggdes någon gång under förra århundradet kom sträckningen att gå rakt genom åsen där gravfältet ligger. Att få reda på om, och i så fall vad de lokala vägbyggarna fann är dock ingen lätt uppgift.

Ur ett svar jag fått på en ställd förfrågan om vad man hittat, skrivet på ren västgötska:

Se andra gravfält i Västergötland:

| Hol | Lundskullen | Brakelund | Nycklabacken | Amundtorp |

Tillbaka

Dimbo gamla kyrka

Ur Peringskölds Monumenta

Den gamla kyrkan i Dimbo låg nedanför gravfältet och var en rundkyrka som revs på 1800-talet - se exempelvis Skörstorps rundkyrka som ligger någon mil åt sydväst för jämförelse. Dimbos gamla kyrka var belägen "vid pass 200 alnar" sydväst om dagens kyrka som uppfördes på 1810-talet, nedanför det gamla gravfältet.

Lindskog skrev om den gamla kyrkan:
"Dimbo kyrka är uppbyggd på Biskop Bengt den Godes föranstaltande och bekostnad, hvilken dödde 1190. Hon är cirkelrund, men har i öster ett Kor af fyrkantig form. Öfver Kyrkodörren läses uti förgyld skrift på en väl huggen sten, följande; In memoriam Epsiscopi olim Skarens, beati Benedicti Probi, fundatoris hujus Templi Dimboensis" m.m. på latin.

Funderingar finns över huruvida dessa rundkyrkor eventuellt kan tillskrivas tempelriddare som varit nere i Det heliga landet.

Tillbaka

Kungsgård

År 1248 var kung Erik Eriksson på besök här i Dimmu (Dimbo), känt från ett brev han skrev här på kungsgården detta år. Detsamma gjorde Bengt Algotsson år 1323 i dymmnu (Dimbo), ett brev vari han till sin hustru Thora, med hennes släktingars bifall, gav hälften i en gård och kvarn i Fredene till evärdelig egendom i utbyte för hennes gods i Mularp som hon tidigare fått i morgongåva.

Kungsgården skall enligt Lindskog ha varit belägen i Dimbo by. Socknen hörde senare till Visingsborgs grevskap under Per Brahe den äldre och yngres tid liksom stora delar av Vartofta härad gjorde.

Lindskog skrev att det fanns legender om jättar i trakten. Men här verkar också ha funnits småväxta människor - i väster ligger Mularp vars namn av Linde anses skall ha använts om en kort person och däremellan Dvärstorp som kommer av det fornsvenska namnet Dværger, dvärg...

Tillbaka

Ottravad

Platsen för Ottravad kyrka - byggd på en gravhög?

I den numer rivna kyrkan i det till Dimbo närbelägna Ottravad fanns en fantastisk dopfunt från mitten av 1100-talet, med bottenhål och med en cuppa indelad i åtta fält. Se den hos Historiska Museet.

En fot till en kolonn som tillhört Ottravad kyrka, kanske
har den tillhört ett kyrktorn som det i Härja kyrka

Källor:
P E Lindskog
Tack Mo!

Tillbaka

Hålvägarna i Kymbo

En av alla de hålvägar som ännu kan ses i Kymbo

Cirka en mil söder om Dimbo gravfält finner man Sveriges största samling av hålvägar - längs ett ca sju km långt vägavsnitt med en sammanlagd längd på över två mil lär man på en punkt finna upp till 35 hålvägar i bredd! Här står även två resta stenar inne bland vägarna.

Här har människor vandrat i långt mer än 1.000 år, och det var här pilgrimerna vandrade från bl.a. hamnen i Kalmar till den helige Olavs grav i Nidaros. Även Nissastigen och norrut in i Västergötland bör ha gått fram här då det bör ha varit samma väg - upp mot Skara via Falköping. Se en karta över det medeltida vägnätet där Kymbo finns utsatt.

Två tydliga hålvägar, de flesta är avsevärt grundare

Här på någon av alla hålvägarna bör bland andra Ragnvald knaphövde ha passerat på sin väg in i Västergötland på 1120-talet. Det gick nu inte så bra eftersom han inte följde västgötarnas lag - sådant straffar sig...

Se också hålvägarna i Timmele utmed Ätrastigen norr om Ulricehamn, och se den märkliga figuren från Storegården i Kymbo från ca 500-talet som menas kunna föreställa den hängde Oden - extern länk till Månadens föremål och även denna länk till Historiska.se.

Tillbaka

Landgälden i Kymbo

Kymbo skrevs som Tiumu år 1225. Något av de första åren av 1500-talet skrev Villum Börjesson ett brev härifrån Kymbo, då stavat som Tiwmo, till riksföreståndare Svante Nilsson där han lät meddela att han enligt dennes befallning var ner i Västergötland för att samla upp föreskriven landgäld av arrendebönderna.

Men av för oss okänd anledning hade herrarna Knut Arvidson och Olof Arvidsson åkt omkring och tydligen samlat in vad man behagade, mot landbornas vilja. Knuts fogde hade tagit kittlar, grytor, koppar och kläder m.m. ifrån dem, och från somliga det dubbla värdet av landgälden. Detta hade man sedan fört till sitt eget gods och satt under lås.

Men Villum var inte sämre än att han på Svantes vägnar satte ett eget lås på magasinsdörren, och bad nu i brevet Svante om instruktioner över hur han skall förfara med det landborna blivit bestulna på.

Karta över Falköpingsområdet

Tillbaka

Eriksgatan

Eriksgatuleden i Sandhem söder om Kymbo i Västergötland

I Upplandslagen från 1296 och Södermannalagen från 1327 beskrivs färdvägen för eriksgatan för första gången: Från Uppsala rider man till Strängnäs där sörmlänningarna möter, sedan till Svintuna där östgötarna tar emot, ner till Holaved (ett skogsområde) och smålänningarna, därifrån till Junabäck och västgötarna som för det kungliga följet upp till Ramundeboda där närkingarna möter, därifrån till Oppboga bro och de väntande västmanlänningarna, sedan till Östensbro där upplänningarna står och väntar på att följa kungen tillbaka till Uppsala. Resan gick således medsols, och stod fastställd i den östgötske Magnus Erikssons allmänna landslag från 1335.

Tillbaka

Resrutten var naturligtvis mycket mer komplicerad än
vad pilarna visar, och punkterna visar bara
var gisslomännen utbyttes

Eriksgatan i Västergötland lär ha gått fram genom Kymbo som passerades på vägen från Jönköping och (här gissar man tappert) upp till Falköping och Gudhem, Skara och via Axevalla hus och Varnhem vidare upp förbi runstenarna som står vid Stora Ek och Sunnevad, där man gick över Tidan, därifrån upp till Lyrestad och Vadet där, till Ramundeboda i Närke där man skiftade gisslomän.

Hur gammal seden med att rida eriksgata är vet man inte, se Västgötalagens avsnitt om kungaval i Rättlösabalken - som inte nämner vare sig några Mora äng eller andra platser Nordanskogs, endast Östergötland, och inte heller Småland som man ju måste passera igenom.

Man har funderat över om namnet eriksgata egentligen inte skall ha varit edriksgata, att ett 'd' skall ha fallit bort, ed-riksgata, efter de eder man svor på tingen i varje landsända. Den siste som red eriksgata efter de gamla statuterna var Karl IX, detta under våren år 1609, och han skall då ha haft ett par tusen personer i sitt följe!

Även senare tiders väger följer hålvägarna i Kymbo, och säkert har många hålvägar därför försvunnit. Vägstenen ovan med hålvägar i bakgrunden står i vägrenen vid den gamla vägen, där som hålvägarna är som flest och förekommer på båda sidor om denna väg. Inskriptionen lyder troligen 1.777 Hulegården, på en liknande sten i öster står det No 1013, 336 m.

Källa:
Hålvägarna: Skylt i Kymbo, uppsatt av hembygdsföreningen
Informationstavlor vid Erikleden i Sandhem
Landgälden: SD
Eriksgatan: Eriksgatan i Östergötland