Gräfsnäs slott
Uppdaterad 8 september, 2008
Tillbaka


Gräfsnäs norra torn, nedanför ligger den vik där Mellbyån rinner ut i Anten

uinen efter det gamla 1500-talsslottet vid den sägenomspunna sjön Anten är idag en vacker plats att besöka, men går man tillbaka i historien blir man snart varse att Gräfsnäs varit en plats där hårda
strider med danskar tagit sin plats och övergrepp på godsets undersåtar var deras vardag.

Hur historien med Gräfsnäs föregångare Loholm egentligen slutade tvistas det om, men högst troligt är att dåvarande ägaren Sten Eriksson Leijonhufvud redan hade ett stenhus här i Gräfsnäs, ute på näset i sjön Antens nordligaste vik, och att Gräfsnäs slott sedan blev byggt som en fortsättning på detta, med stenar hämtade från Loholmen.

Vad som talar för detta tidiga hus i Gräfsnäs är att den viktiga vägen som via det i övrigt svårpasserade Risveden passerade här, med Skepplanda och Lödöse i väster. Vid tiden för slottet Gräfsnäs uppförande kontrollerades det mäktiga Bohus av danskarna, beläget mindre än fyra mil bort, så denna västra väg in till Västergötland måste ha varit väl bevakad.



Vid vägen mot Lödöse, väster om Gräfsnäs,
låg en gång en skans till skydd mot dansken

 

Tillbaka

 

 7 september 2002
Slottet sett från sjösidan, norra tornet står precis till höger, utanför bild

 

 

Tillbaka

Anläggandet på 1550-talet

Gräfsnäs var på sin tid en av de största slottsanläggningarna i Västergötland. Genom utgrävningar på 1930- och 40-talen har man fått en ganska god bild av den ursprungliga anläggningen och av byggnadernas disposition. En vallgrav avskar borgholmen från udden, där som trädgården var belägen, och innanför graven sträckte sig kanonvallar i en halvcirkel kring slottets framskjutna förborg, betående av smala längor med rundtorn i de främre hörnen.

Själva högslottets nedre våning med sin 60 meter långa fasad uppfördes av bästa gråsten. Den ursprungliga ingången låg något förskjuten åt norra sidan, med en tvärs genom huset gående smal förstuga. På norra sidan om denna låg en omfattande köksavdelning, på den södra en rad välvda rum längs en korridor.

I norr låg på den övre nu raserade våningen har säkert slottets bostadsdel legat, med inre kammare i det nordöstra hörntornet vilket är det bäst bevarade partiet av byggnaden - se bild nedan - medan den södra delen upptogs av riddarsalen med därtill hörande gemak. Detta hörntorn tros ha tillfogats något senare.

 7 september 2002
Det norra tornet sett från södra sjösidan år 2002,
det västra tornet fanns kvar ännu år 1910

Bild från boken Minnen från Västergötland, 1901
Samma torn som ovan - bilden tagen före år 1890

 

Tillbaka

 

När Erik XIV kommit till makten år 1560 satte han stort värde på Gräfsnäs ägare Sten Eriksson.

Men kungens sjukliga misstänksamhet fick Sten att dra sig tillbaka.
Han tyckte också att han blivit förbigången då kungen vid sin kröning upphöjt tre av rikets råd till grevar medan han själv endast blivit friherre.

År 1563 skickades Gräfsnäs ägare Sten Erikssons Leijonhufvud av Erik XIV som legat (sändebud) till lantgreven av Hessen för att å kungens vägnar fria till prinsessan Kristina av Hessen. Under ditresan blev han dock fängslad och satt på fästning i Danmark, varifrån han inte slapp ut förrän 1565.

Det nya slottsbygget gick trögt. Dels var det ju ett ofantligt stort projekt, dels kostade det massor av pengar. Det fick vila tillsvidare.
Huruvida Gräfsnäs besöktes av danskarna i samband med Slaget vid Brobacka den 9 augusti 1566 är inte känt, men traktens allmoge lär ha fått hjälpa den svenske fältöversten Charles de Mornay vilken ju fått order av Erik XIV att ge danskarna på tafsen. Förhistorien till detta var att den danske fältöversten Daniel Rantzaus trupper hade drabbats av sjukdom efter att ha varit och bränt och härjat bland andra på Läckö slott den 23 juli och Ulvåsa slott och nu var väg hemåt.

 

Tillbaka

En som aldrig kunde glömma att Sten Eriksson blivit förbigången vid kröningen av kung Erik XIV 1560 - och inte heller hålla tyst om det - det var hustrun Ebba. Hon talade minsann om för Erik XIV att han förbigått den värdigaste av dem alla! Grälen fortsatte, och när kung Erik 1567 lät fängsla flera av rikets främsta män då han ansåg sig ha bevis för att de var förrädare, ja då var Sten en av dem.

 

Tillbaka

Sturemorden

Bland de sammansvurna ingick även Svante d.y. Stensson Sture. Han var gift med drottning Margaretas syster, Märta Leijonhufvud - "kung Märta", Sten Eriksson Leijonhufvuds syster. Sten klarade dock (till skillnad från sina olyckskamrater) livhanken, varför vet man väl egentligen inte.

Hela händelsen var vad som senare kom att kallas för Sturemorden, dråpen i Uppsala den 24 maj 1567 då Nils Sture, Svante d.y. Sture, Abraham Stenbock, Erik Sture och Ivar Ivarsson (Liljeörn) dräptes och där Erik XIV själv höll i en av dolkarna…
Kungen lär efteråt ha setts komma utspringande ur rummet, ropandes "skona herr Sten!" varefter han sprang till skogs. Huruvida han menade Sten Leijonhufvud eller Sten Axelsson Banér var dock oklart, så båda skonades av knektarna.

Efter den dagen slöt sig Sten och även systern till hertigarnas parti, och då upprorshären med Sten Leijonhufvud och Pontus De la Gardie i spetsen påföljande år tågade in i Stockholm red herr Sten i spetsen för en tropp i ett försök att ta Erik XIV till fånga. Genom en hemlig uppgörelse med borgerskapet och de vaktande knektarna lyckades de obemärkt komma in i staden.

Erik som då var i kyrkan försökte ta sig till slottet, och när Sten Eriksson försökte hindra honom sårades han av en drabant med en hillebard och avled i sviterna efter detta den 5 okt. 1568, 50 år gammal. Systern Märta levde fram till 1584, 64 år gammal.

 

Tillbaka

Släkten delas upp i en adlig och en friherrlig gren

År 1568 blev Sten på sin dödsbädd lovad grevlig titel, vilket bekräftades i december samma år, två månader efter hans död.

Stens bror, Abraham Eriksson (död 1556), och Stens efterlevande kom senare att vid Erik XIV:s kröning 1561 att uppdelas i en adlig och en friherrlig gren.
Abraham Erikssons sonson (se bild) med samma namn (1583-1618) erhöll friherrlig värdighet 1610, men avled utan barn.

Hans broder Gustaf Eriksson (1597-1658) uppflyttades då och introducerades vid Riddarhusets grundande 1625 i dåvarande riddarklassen, upphöjdes i friherrlig rang 1651 och introducerades i denna värdighet 1652. Ätten kom därefter att fortsätta som grevliga ätten nr 2 Lewenhaupt, stabiliserad runt mitten av 1600-talet.

Ebba Månsdotter Lilliehöök, som nu var friherrlig, tog sig därefter tillsammans med barnen namnet Lewenkopf eller Leionkopff, men kallade sig även fortsättningsvis för Leijonhufvud, varav det senare förekom ända in på 1700-talet.

 

Leijonhufvud
Svensk uradel från Södermanland.
Introducerad 1625. Friherrlig 1651.
Introducerad på Sveriges Riddarhus
år 1652, som friherrlig släkt nr 26.

 

 

Tillbaka

Grev Ebba

Ebba Månsdotter Lilliehöök af Kolbäck föddes den 13 jan år 1529 på Uploo gård i Västergötland. Ebba, som var gift med Sten under 20 år (1548-1568) var inte omtyckt av speciellt många. Detta för att hon minsann visste exakt hur hon ville ha det, och även såg till att få det.

En samtida beskrivning av Ebba: "...den manhaftiga och tilltagsna Ebba Månsdotter Lilliehöök, sedermera kallad Gref Ebba..."

Ebba var vid maken Stens död 1568 39 år gammal och fortsatte nu själv byggandet av Gräfsnäs. Vem som hjälpte henne med det är höljt i dunkel, men förmodligen någon från Tyskland där hon hade goda förbindelser.

År 1571 erhöll Ebba grevskapet Raseborg i västra Nyland, Finland för sig och sina söner.


Raseborg

Det var i samband härmed som hon började skriva sig som "gref Ebba", det namn hon är mest (och vida) känd under.

Raseborg var dock bara ännu en ren inkomstkälla, familjen bodde aldrig där.

Grovarbetet vid slottsbygget i Gräfsnäs fick naturligtvis hennes dagsverksbönder utföra. Enligt sägnen fick de med hjälp av oxar och slädar vintertid släpa de stora gråstensblocken över Antens is från borgen Loholm.
Kvinnorna fick blanda murbruket med sina bara fötter och sedan piska in murbruket i timtal med mjuka hasselspön. De sju fot tjocka murarna blev faktiskt så hårda att vid senare tiders ombyggnationer gick de inte att slå ner, utan fick sprängas!

Tillbaka

På grund av Grev Ebbas tyranniska styrande över allmogen blev hon en hatad despot, och en av kvinnorna som fick nog lär enligt sägnen ha uttalat en förbannelse över slottet - det skulle brinna tre gånger med hundra års mellanrum, och ingen trevnad skulle finnas mellan dess väggar.
Och slottet har verkligen brunnit tre gånger - 1634, 1734 och 1834!

Om Ebba finns också omtalat att Charles de Mornay - segraren från slaget vid det närbelägna Brobacka - varit en "nära vän" efter Stens död...

Av Karl IX sattes grev Ebba i häkte. Hon dog troligen på säteriet Lärjeholm i Angered 1609, som hon ägde i början av 1600-talet.

Gumman lär alltså ha blivit 80 eller 81 år - ont krut förgås inte så lätt...

 

 

Tillbaka

Återuppbygganden av Gräfsnäs klar 1653

Återfunna vapenstenar från spisöverstycken bär årtalet 1653, och tyder på att återuppbyggnaden av Gräfsnäs detta år blivit fullbordat. Ombyggnaden innebar en omdisponering av åtminstone bottenvåningen, med att en ståtlig entréhall tillkom, motsvarande två av de forna valvrummen, vilket fick till påföljd att det nyuppförda valvtaket fick bäras upp av en mittpelare.

Vidare byggdes vid förborgens södra mur en kavaljersflygel som syns på Sueciasticket och vars grundvalar påträffats vid utgrävningen. Det ganska illa proportionerade sticket av Dahlberg visar också kanonvallarna kring slottet, vilka säkerligen är återgivna överdrivet höga.



Rest av det södra fasta tornet. Lägg på två våningar och en kupol av nästan samma höjd så blir byggnaden än mer imponerande. Kanske var det här som Axel Stensson låste in personer som inte föll honom i smaken...

 

 

Tillbaka

Axel Stensson Leijonhufvud

År 1571 togs det nu färdiga slottet över av Grev Ebbas son, greve Axel Stensson Leijonhufvud. Axel var riksråd hos Johan III, hans systerson, och även ståthållare i Finland. Han hade ärvt sina fäders hårda sinne och låg ständigt i fejd med sina släktingar Johan III, Sigismund, Karl IX och Gustav II Adolf.

Hemma dömde han själv sina bönder, varav han låste in en del i det mörka fängelsetornet. Hans egen fogde som under tiden greve Axel var utomlands låtit hugga ner en hasselpark, honom hängde Axel på platsen där träden fällts. Ytterligare en av hans fogdar dödades.

Efter att ha blivit avsatt och grovt skymfad av greve Axel, så klagade fogde Holger Andersson hos grevens kusin kung Johan III och berättade också hur greven lurade både bönderna och Kronan. En dag år 1590 när Holger kom ut ur kyrkan fick han en pil i halsen och avled omedelbart. Ingen vågade forska i vem som sköt…

När man senare, på 1700-talet, företog en del ombyggnationer på slottet så fann man ett tillslutet källarvalv med en del människoben, och i en hemlig nisch stod ett mansskelett, omslutet av en rustning. Man har även funnit skelettet av en kvinna, även hon inmurad i en nisch i de tjocka grundmurarna. Samtliga dessa fynd tros kunna tillskrivas Axel Stensson Leijonhufvud. Sägnerna berättar att man ofta gjorde på detta vis då man uppförde borgar och slott - detta för att bringa lycka och välgång!

 


Kopia av ett fönster från slottet,
föreställande ätten Leijonhufvuds vapen

 

 

Tillbaka

Gräfsnäs befästs

Kung Johan var nu ganska svag av ålderdom, och när han dog 1592 gjorde greve Axel allt för att hindra hertig Karl att komma till makten. Han bad sina ståndsbröder i Västergötland att de skulle hålla fast vid Sigismund som landets laglige och rättmätige konung.

Han samlade också ihop sina trupper och försökte genom överrumpling att bemäktiga sig Älvsborgs och Gullbergs fästen, men misslyckades. Greve Axels planer hade varit att han skulle hålla dessa åt Sigismund. Axels Gräfsnäs hade han så dags blivit ytterligare befäst genom anläggandet av högre vallar, fasta hörntorn mot landsidan och en djup vallgrav.


Vallgraven sedd från norr - inget dåligt dike!

Men hertig Karl var också beredd. När han erfor vad som var på gång så sände han sin trupper och belägrade greve Axel på hans befästa slott!
Nu tyckte invånarna runt slottet att det var hög tid att ge sin plågoande på nöten, och de anslöt sig gladeligen till hertig Karl. Greve Axel försvarade sig en lång tid, men till slut blev övermakten honom allt för stor, och han flydde i en liten roddbåt för att senare ansluta sig till Sigismund som befann sig i Polen.
Hans mor Grev Ebba, Axels fru och barn fick däremot stanna kvar…

Efter en tid lyckades dock Axel försonas med hertig Karl varefter han återvände till Gräfsnäs. Försoningen innebar att han inte skulle hämnas på dem som hjälpt hertig Karl vid belägringen. Att greve Axel skulle hålla sitt ord var det i alla fall ingen av bönderna som trodde, vilket de snart blev varse.

Till slut var han så illa omtyckt av alla, från bönderna och ända upp till kungen, att han 1602 landsförvisades av Karl IX. Men det gick ändå ingen nöd på honom då han var gift med den adliga Sidonia von Falkenstein, och genom henne ägde flera stora gods i Tyskland.



Det Leijonhufvudska humöret och grymheten fortsatte tydligen att gå i arv.När drottning Margaretas son Karl IX ville straffa trilskande smålänningar var ett av sätten att göra ett snitt i nedre ryggen på vederbörande. Därefter träddes en spetsad påle långsamt in och uppför ryggraden. Sedan reste man pålen, och den olycklige fick hänga där intill döden inträdde. Detta tog oftast flera timmar...

 

Tillbaka

Mauritz Stensson Leijonhufvud

Gräfsnäs övergick 1601 till brodern, riksdrotsen Mauritz Stensson, efter det att grev Ebba som dittills förvaltat Gräfsnäs satts i häkte av Karl IX. Mauritz var betydligt lugnare än Axel, men även han var hård. Fast han bodde oftast på sitt Kägleholm i Närke, och bönderna runt Gräfsnäs märkte möjligen en viss lättnad.

Mauritz var född 10 sept. 1559. År 1584 stod han upptagen till hertigens råd, avsändes år 1588 som legat till Polen och i samma egenskap till Holstein 1592. Tre år senare var


1559 - 1607
Mauritz förordnad till lagman i Närke, och 1598 utnämndes han till ståthållare över Västerås slott med Västmanland, Dalarna och Kopparbergslagen.

År 1600 satt han bland domarna över de anklagade rådsherrarna i Jönköping, han var 1601-02 ståthållare på Reval och utnämndes 1602 till riksråd och riksdrots. I motsats till sin äldre broder Axel förblev Mauritz under hela sin levnad Karl IX trogen, vilket också belönades.

Redan genom sitt arv efter fadern Sten var han i besittning av en ansenlig förmögenhet, och sedan brodern Axel fallit i onåd hos kungen erhöll Mauritz broderns grevskap Raseborg i Finland och blev, sedan även modern grev Ebba stora fordringsanspråk blivit betalda, en av de rikaste magnater i landet.

Mauritz dog på Kägleholm den 23 nov. 1607. Kung Karl sörjde bittert hans död och antecknade 1608 i sin almanacka: "Den 17 februari begrofs här i Örebro den förnämste och förståndigaste man i riksens råd, grefve Mauritz till Raseborg och Käggleholm, den mig från ungdomen troligen tjänt hafver. Gud uppväcke kroppen till en salig uppståndelse och vare oss nådig, som igenlefve"
Liksom brodern Axel blev Mauritz gift med ett förnämt tyskt fruntimmer, Amalia von Hatzfeld som han gift sig med 1592.

Tillbaka

Mauritz hade en dotter vid namn Ebba, gift med Klas Horn. Om Ebba kan man läsa i en dagbok om hur det kunde gå till då hon skulle passa sin mans brorsdotter Agneta en vinter i Stettin, ca 1631:

..."Och när wi kome dit mädh her jahan spares wagen, lät fru eba läÿonhufwt achta på i porten och lät taga oss mädh wål vtur kareten och lät bära oss i sit hus emot her iahan spares wilia. Och war hans fru mÿket ondh derföre, män thet halp inte. Iag måste lel håla hunden och blifwa hos fru eba läÿonhufwet. Mit i ochtober kome wi til hene. Och wore wi båda så vtswälta och ila mädhfarna, at thet war föga lif i oss, vtan wi såge vt som bara bitra döden. Och tordez då ingen gifwa oss så mÿket mat, som wi wile äta, vtan måste mäta åt oss maten, tÿ wi wore som di vthungradh stöfwarna, som inte weta magehof. Tÿ the wore räda, om wi skule få äta, som wi har wilat, at wi hafwa ätit wår dödh. Så stogh thet til mädh migh. Och på alt anat lade fru eba oss i en kamar, ther ala fönstran wore sönder. Och när thet snöga, så lågh thet stora snödrifwan i kamaren".

Källa: Agneta Horns levnadsbeskrivning

 

Tillbaka

Sten Axelsson Leijonhufvud

Från 1607 tillhörde Gräfsnäs den förvisade Axel Stenssons son, Sten Axelsson Leijonhufvud. Han var inte bättre än sin far, och pinan för bönderna fortsatte.
Under Kalmarkriget blev Gräfsnäs slott på våren 1612 belägrat av danska trupper. Danskarna intog slottet, och många av de frälsemän vilka tagit sin tillflykt till slottet höggs ner. Slottets befästningar raserades, och danskarna fick sig ett rikt byte.

Sten Axelsson själv undkom dock genom en hemlig utgång och flydde till Elsass i Tyskland. Hela trakten hade lagts i ruiner innan danskarna gav sig av.

 

Tillbaka

Johan Casimir Lewenhaupt

Ny slottsherre blev 1613 Johan Casimir Lewenhaupt, Stens bror, som återsatte Gräfsnäs i stånd.
På en utgård till Gräfsnäs lät han senare uppföra Koberg slott, där han bosatte sig. Kanske för att Gräfsnäs brann 1634 (brand nr ett) och Johan hellre lade pengar på ett nytt och större slott istället för att bygga upp det gamla.

Men innan branden var ett faktum så var Gustav II Adolf på besök hos Johan Casimir på Gräfsnäs slott 1618, f.ö. samma år som 30-åriga kriget bröt ut.

Johan Casimir kom tidigt in på den militära banan och deltog som befälhavare i flera olika krig som Sverige då var inblandade i: slaget i Leipzig 1642, 30-åriga kriget och han var med i Karl X Gustafs polska krig. Han avled under ett krigsuppdrag i Finland 1656.

 

 

Tillbaka

Gustav Adolf Lewenhaupt

Gräfsnäs kom 1636 att övertas av greve Gustav Adolf Lewenhaupt, son till Johan Casimir. Detta efter att den senare fråndömts såväl grevskap som arvegods.
Men inte förrän efter det 30-åriga krigets slut 1645 kunde han ta sitt slott i besittning.
Under åren 1649-1653 lät han bygga om Gräfsnäs, bland annat uppfördes en flygelbyggnad, varefter slottet lär ha kommit att bli ett av de vackraste i Sverige, byggt i sen renässansstil.
Men även han hade ärvt humör från föräldrarna...

Gustav Adolf Lewenhaupt avled år 1656 i ett fältläger i Finland.

 

 

Tillbaka

Gustav Mauritz Lewenhaupt

Därefter ärvdes Gräfsnäs av sonen Mauritz Lewenhaupt år 1656. Förutom Gräfsnäs ärvde han även flera andra gods.
Gustav Mauritz var en av samtidens rikaste män tills han i Karl XI:s reduktion 1680 förlorade alla godsen utom just Gräfsnäs. Detta på grund av att det var familjegodset.
Men Karl XI var inte sämre än att Mauritz fick ha hand om ett "kungligt gewärs- och provianthus" på Gräfsnäs.

Greve Mauritz avled år 1700 och efterlämnade en mängd arvingar, men ingen hade råd att lösa ut medarvingarna, så Gräfsnäs förblev ett sterbhus under Carl Lewenhaupt fram till dennes död 1711.

 


Gräfsnäs slott 1692 - notera vindbryggan i förgrunden

 

 

Tillbaka

Otto Wilhelm Staël von Holstein
1668-1730


Den förste ägaren till Gräfsnäs som inte var en
Leijonhufvud eller Lewenhaupt - därav den snett hängande tavlan...
Friherre och generalmajor

Gustav Mauritz dotter Kristina Katarina gifte sig med Otto Wilhelm Staël von Holstein som då köpte Gräfsnäs 1713. Kristina Katarina dog dock i barnsäng tillsammans med första barnet 1714.

 

Tillbaka


Kristina Katarina Lewenhaupt
1674 - 1714.
Den sista av familjen Leijonhufvud Lewenhaupt som bodde på slottet

 

 

Tillbaka

Gräfsnäs ur släkten

År 1718 var kammarkollegiet och inspekterade slottet, vilket befanns vara i ett tämligen dåligt skick. Dock, det köptes av Axel Sparre 1720, men redan 1725 gick det vidare till justitiekansler Thomas Fehman, känd som hård och hänsynslös.... Under dennes tid blev slottet förordnat till fidiekomiss för den Gripenstedtska familjen.
När han dog 1733 tog änkan Katarina Tham över.

 

Tillbaka

Katarina Tham

Efter den andra storbranden 1734 lät den nya ägaren Katarina Tham ändra om slottet till ett envåningshus med platt tak och mittparti om tre våningar. Flygeln, som blev svårt skadad lät hon riva.

 

Tillbaka

Gripenstedt

1746 hette ägaren Johan Gripenstedt, Katarinas son. Hans son tillträdde i sin tur 1762, även han med namnet Johan Gripenstedt.
Nästa arvtagare var Johan Theodor Gripenstedt vilken från 1791 arrenderade ut godset till sin svåger Krister Göran Zelow, vars dotter var Sophie von Knorring, en av dåtidens största författarinnor. Hon föddes på Gräfsnäs 1797 och skrev romantiska romaner.
Att en kvinna överhuvudtaget skrev romaner var något nytt och revolutionerande på den här tiden. Hon lät Gräfsnäs stå som förebild för ett flertal romaner.

Johan Theodor var 1814 tillbaka på Gräfsnäs, där han som fidiekommissarie utförde omfattande reparationer på slottet och lät bygga upp det till två våningar med höga torn.
År 1814 var slottet ett av de mest praktfulla i Västergötland, med två våningar och två torn, lär ha omfattat 50 rum, "alla ljusa och glada", som P E Lindskog skrev i en samtida skrift.

Slottet omgavs av en engelsk park, vilken vare sig var tuktad eller symmetrisk. Detta för att efterliknande naturen själv, precis som modet föreskrev vid den tiden. Parken innehöll också ett orangeri och "en dyrbar vattenkonst."

  • 1821 avlider Johan Theodor utan att ha någon manlig arvinge, varpå en svår arvstvist följer.
  • 1824 upplöses fidiekommisset, godset styckas upp medan själva gården går till brodern Jacob Gripenstedt.
  • 1827 säljs Gräfsnäs till Johan Henrik von Hoffsten.
  • 1830 till Sven Fredrik Selander.
  • 1834 var det dags för den tredje branden. Den inträffade strax efter att Otto Ulfsparre af Broxvik undertecknat köpekontraktet. Köpeskillingen var 110.000 kannor brännvin, motsvarande 286.000 liter...
    Renoveringar gjordes, men dålig ekonomi gjorde att slottet blev alltmer förfallet då renoveringarna ej utfördes fullt ut.

Tillbaka

 


Gräfsnäs slott strax före branden 1834

 

  • 1845, strax efter återinvigningen efter branden, stod G F Ström som ägare.
  • 1847 köptes Gräfsnäs av hertig Christian August af Schleswieg Holstein.
  • 1869 ärvdes Gräfsnäs av sonen Fredrik Christian af Schleswieg Holstein som lät förvaltare sköta om slottet.
  • 1880 ärvde Ernst Günther af Schleswieg Holstein slottet, även han bodde i Tyskland.

 

Tillbaka

Den siste invånaren

Slottets sista invånare, fiskaren Nils Andersson, bodde i ett par av rummen alldeles till vänster om slottets entréhall. Hans grisar gick och bökade lite här och var, men hölls inlåsta i ett av tornen under nätterna. Hyran för slottet var knappt 200 kg fisk om året.

Då Nils gick ur tiden 1885 kom slottet att tas över av traktens ungdom som ordnade danser inne i salarna. För att "rädda ungdomen från fördärvet" beslöt prästerna i trakten, troligen med prästen Johansson i Mellby i täten, att taket skulle tas ner. Detta kom att bli nådastöten för Gräfsnäs slott, och snart var förfallet totalt.


Gräfsnäs slutgiltige bane, prästen Johansson,
bilden från hans gravsten i Stora Mellby

 


"Pelarförstuga i Gräfsnäs slott i Vestergötland"
Bild ur Sveriges historia 1889

 

* * * *

 

Tillbaka

Tornet

9 maj 2004
Ingen blickar längre ut över sjön Anten genom tornets gamla fönster...

 

 

9 maj 2004
...vilket är synd, då utsikten är betagande. Bakom halvön på andra sidan viken låg Loholm.

 

Tillbaka

Epilog

År 1911 gjordes första försöket att rädda vad som räddas kunde, och mellan 1992 - 1995 lät Alingsås kommun, som köpt slottet och parken 1974, att tillsammans med länsstyrelsen i Älvsborgs län restaurera det som återstod.
Och där är vi idag.

 

Må nu slottet få vila i frid efter ett händelserikt liv

 


De sorgliga resterna av Västergötlands en gång så stolta slott Gräfsnäs

 


Det götiska förbundsmärket som sätts upp av
Götiska förbundet på historiskt intressanta plaser.
Förbundets högste beskyddare är kung Karl XVI Gustaf.