Från Segersäll till Magnus starke

- I skymningslandet mellan dikt och verklighet -
Uppdaterad den 14 maj, 2008

Se Ynglingatal för tidigare kungar

Erik Segersäll

rik Segersäll var en vikingatida kung åren ca 970 - 995 och den förste kung vars existens anses vara helt säker. Han beskrevs på 1100-talet av den isländske prästen Ari Frode som sviakakonungr at upsalum.

Eriks far var eventuellt Emund Slemme och hustrun sägs ha varit den sägenomspunna Sigrid Storråda som enligt sagan skall ha varit en dotter till den västgötske vikingen Skoglar Toste. Erik lär ha varit den förste svenske kung som infört jarlaämbetet istället för att ha en medregent, som brukligt var. Möjligen var Lumber lagman under Eriks tid.

Både Erik och Sigrid omnämns bl.a. av den isländske munken och hävdatecknaren Odd Snorresson.
Sigrid födde sonen Olof (Skötkonung) ca 975, men äktenskapet med Erik upplöstes av okänd anledning varefter Sigrid tog med sig Olof och flyttade tillbaka till något av sina västgötska gods - ett av dem var Främmestad.
Efter en tid flyttade hon dock till Danmark där hon gifte hon om sig med den danske kungen Sven Tveskägg medan kung Segersäll gifte om sig med furstedottern Gunhild av Polen.

Erik Segersäll påstås ha fått sitt tillnamn efter segern i slaget vid Fyrisvallarna och lär ha varit kristen under en kortare period. Mot slutet av sitt liv regerade han också över delar av Danmark och Norge. Läs mer om detta på hans brorson Styrbjörn Starkes sida.

Erik Segersäll ber Oden om välgång inför ett slag

Erik Segersäll har föreslagits för att vara densamme som den gäckande Erik Årsäll. Denna uppgift kommer från de norska 1800-talshistorikerna Unger och Keyser i deras översättning av Olafs saga hin helga - Olavssagan. De framförde också uppgifterna om att Sigrid skulle ha haft en son vid namn Emund Sigridsson som skulle ha regerat tillsammans med henne i Västergötland och även ha efterträtt Erik Årsäll (Segersäll).

Olof Skötkonung

Erik Segersälls och Sigrid Storrådas son var Olof Eriksson Skötkonung eller Skotkonung (levde ca 980-1022). Tillsammans med danske kungen Sven Tveskägg (styvfar) besegrade han den norske kungen Olav Tryggvason i slaget vid Svolder ca år 1000 varefter de båda delade upp Norge mellan sig. Olof lade beslag på Bohuslän (Viken) och Tröndelag (runt Trondheim och österut mot Jämtland/Härjedalen). Enligt sagan var det Olofs moder Sigrid Storråda som låg bakom denna ledung efter att Olav Tryggvason friat till henne i Kungahälla år 998 och de båda kommit ihop sig å det gruvligaste.

Olof kan ha varit med Sven Tveskägg då denne for på härnadståg till England år 994. År 1013 sände Olof en flotta med långskepp för att hjälpa Sven och halvbrodern Knud den store då de återigen tog sin an England. Denna gång lyckades Sven med att inta landet och blev kung efter Ethelred.

Då Olav Haraldsson kom tillbaka till Norge år 1015 tog han makten där vilket innebar att Olof Skötkonungs norska lydriken Viken (Bohuslän) och södra Tröndelag gick honom ur händerna. Förlikning ingicks dock, vilken beseglades genom giftermål mellan Olav och Olofs dotter Astrid, se nedan.

Olof regerade mellan ca 995-1022, gift med den slaviska furstedottern Estrid. Deras dotter Ingegärd giftes bort till Jaroslav i Kiev - ett smart drag som höll segelvägarna öppna in i och genom Gårdarike (Ryssland - se karta) och via bl.a. Volga ända bort till Kaspiska havet. Ingegärd kom att bli den första svenska kvinnan som blev helgonförklarad, nära trehundra år före den Heliga Birgitta.

Dottern Astrid som gifts bort med norske Olav Haraldsson flydde enligt traditionen till Främmestad i Västergötland då maken stupat i slaget vid Stiklestad år 1030. Där skall hon ha bott till sin död, på Slottet i Roglanda, en gård som förr hörde till Främmestad.

År 1001 eller några år därefter lät Olof döpa sig i Husaby och blev därmed den första kristne kungen i Sverige. Nuförtiden tror allt fler att Olof redan var döpt innan detta svenska dop, men att han som ett vårdtecken döpte om sig under västgötarnas överinseende. Kristendomen var dock inget nytt i Västergötland, den hade funnits här sedan åtminstone 700-talet, av gravar att döma.

Olofs dop skall enligt den Äldre Västgötalagens kungalängd ha skett med vatten från Sankta Birgittas källa:

døptær i kyældu þerræ, wið Hosæby liggær oc heter Byrghittæ

Sankta Birgitta var ett irländskt helgon, Brigida, som levde på 500-talet.
Vid kyrkan finns också Sankt Sigfrids källa som andra menar skall ha varit platsen för dopet.

Efter ett uppror 1019 fick Olof dela styret med sonen Anund Jakob, detta fram till att han dog 1022. Under denna tid fick Skara Sveriges första biskopsstol.

Enligt Snorre hade fadern Olof Skötkonung trenne rådgivare - Arnvid blinde, Torvid stamme och Frövid döve - vilka skall ha varit bröder. Dessa tre skall skall ha räddat kronan åt Anund då fadern Olof fick folket emot sig vid tinget år 1019. Snorre menade att det var västgötalagmannen Emund från Skara som arbetade för att få tronföljden överflyttad på en annan ätt, ganska säkert sin egen. Någon Emund lagman är dock inte känd från någon annan källa.

Nordisk Familjebok 1914: "Ottar Svarte, isländsk skald, vistades en tid i Sverige hos Olof Skötkonung och medverkade ifrigt vid försöket att stifta frid och vänskap mellan denne och norske konungen Olof Haraldsson (Olof den helige) genom ett giftermål mellan den senare och den förres dotter Ingegärd. Senare drog han till Norge och var där väl upptagen vid Olof Haraldssons hof; dock skall han ha väckt konungens svartsjuka genom ett kväde till drottning Astrids lof. En drapa, som han diktade öfver sistnämnde konung, innehåller viktiga upplysningar om dennes tidigare bedrifter. Af än större värde är ur svensk synpunkt hans lofkväde öfver Olof Skötkonung (Olafsdrapa svenska), då detta ger vid handen, att Olof ej var den dådlöse och okrigiske härskare, som Snorre gör honom till, utan hade gjort ärofulla vikingafärder i österväg".

*

Läs om Sigfrid, den engelske ärkebiskopen från staden som vikingarna kallade för Jorvik, mannen som enligt Sigfridslegenden var den som döpte kung Olof.

Anund kolbränna

Olofs son Anund (Emund) kolbränna Olofsson (levde ca 1007-1050, döpt till Jakob men tog Anund (Æmundær) som tillnamn då han blev kung) regerade en tid tillsammans med sin far, men blev ensam kung ca 1022 och var så fram till 1050. Sin uppväxt tillbringade han upp hos moderns familj vid östersjökusten.

Anund var gift med Gunhild Haraldsdotter, död efter 1050, en dotter till Norges Sankt Harald(?). De fick inga barn, men ändå anges Svend Estridsens första hustru Gunhild som Anunds dotter - kanske en frillodotter?

Anund hade några systrar som också skulle komma att låta tala om sig. Den ena var Ingegärd som skulle komma att bli storfurstinna i Ryssland, och den andra var Astrid, gift med Norges kung Olav digre, senare Olav den helige.

År 1025 slog Anund sig ihop med Olav i ett möte i Kungahälla, och mötte året därpå, 1026, Sigrid Storrådas son Knud den store i slaget vid Helge å i Skåne, ett slag som dock förlorades.

Under åren 1028-1040 lär han ha hjälpt den skånske kungasonen Svend Estridsen (Adam av Bremens källa) genom att ställa några skepp med tillhörande besättning till dennes förfogande. Så dags hade Anunds mynttillverkning i Sigtuna upphört på grund av att danske Knud den store lagt beslag på staden och kringliggande områden år 1027.

År 1030 var det återigen oroligheter på gång, denna gången skulle svågern Olav, som nu kom tillbaka från Gårdarike, Ryssland, försöka att återövra sin kungatitel från ladejarlarna hemma i Norge. Anund beviljade Olavs förfrågan om hjälp genom att Anund ställdes upp med manskap, och snart stod slaget vid Stiklestad i Norge - se karta.

Anund blev på grund av sina stränga bestraffningar av underlydande kallad för Kolbränna, detta för att han hade för vana att bränna deras gårdar då de gick honom emot. Men han lär ha grundat staden Linköping år 1050. Anund dog (lämpligt nog, som det låter...) sotdöden ca 1050.

Under Anunds tid mot slutet av 1030-talet genomfördes det s.k. Ingvarståget, det sista svenska vikingatåget som troligen var en ledung för att hjälpa systern Ingegärd och hennes man, storfurst Jaroslav, innan resan efter några år fortsatte ner mot Svarta havet. De flesta som deltog i tåget förolyckades.
Ingvar, efter detta kallad för Vittfarne, som ledde tåget var troligen på håll släkt med de nordiska kungahusen - troligen då med Anund själv. Anund omnämns som Emund i Den äldre Västgötalagen.

Emund gamle / slemme

Efter Anund kom Emund gamle alt. slemme till makten, 1050-1061, en oäkta son till Olof Skötkonung och hans frilla Edla(?). Under Emunds tid sägs den första gränsdragningen mellan Svitjod, Småland och Danmark ha tillkommit.
Emund föddes efter år 1000 och döptes samtidigt med halvbrodern Anund varefter han blev uppfostrad i Venden, södra Östersjön.

Emund blev kung efter Anunds död, eftersom denne dog utan att ha fått någon son. Men troligt är att Anund redan tagit honom som medregent år 1047.
Emund låg i fejd med Bremens ärkestift och ville hellre upprätta en oavhängig nationalkyrka.

Emund skall ha varit en ståtlig, handlingskraftig och frikostig regent även om tyska präster kallade honom för en dålig människa. Tillnamnet slemme betyder obehaglig eller ond, även fattig. Måhända att det var tyskarnas som gav detta tillnamn till gamle Emund? Dog sotdöden, enligt traditionen i Sigtuna. Emund omnämns i Den äldre Västgötalagen.

Stenkil Ragnvaldsson

Omkring år 1061 blev Stenkil Ragnvaldsson kung. Han var son till jarl Ragnvald Ulfsson i Västergötland, det landskap där han också hade sitt starkaste stöd. Ragnvald i sin tur var sonson till Skoglar Toste.

Stenkil föddes i Gårdarike där hans far Ragnvald var jarl över Aldeigjuborg, vilket han blev då han var följesven till Olof Skötkonungs dotter Ingegärd då hon for till Novgorod och gifte sig med furst Jaroslav. När fadern dog flyttade Stenkil med sin mor till Sverige där hon gifte om sig med den svenske kungen Edmund gamle.

Vidhemsprästen skrev i den äldre Västgötalagens kungalängd:
"Femte var konung Stenkil. Han älskade västgötarna framom alla de män som i hans rike fanns. Och han var en god skytt och stark, så att än står hans skottmärken i Levene. Ett kallas Konungasten. Ett annat står vid Konungsledstolpe, ett tredje på Ståndsberget. Och västgötarna gladdes åt honom, så länge hans livsdagar varade".
En annan källa anger att Stenkil var "storvuxen, fet och tung och en stor dryckesman". Han var gift med Astrid Nialsdotter och senare med Emund gamles dotter, vilket var anledningen till att han blev kung.

Under Stenkil upprättades ett biskopssäte i Sigtuna i Attundaland år 1060, under biskop Adalvard den yngre. Han blev dock snart ivägkörd av hedningarna och blev istället biskop i Skara 1065. Stenkil lär sedan enligt Adam av Bremen ha avstyrt dennes planer att tillsammans med biskop Egino bränna ned ett hednatempel i Uppsala då Stenkil befarade en häftig hednisk motreaktion mot detta. Eftersom man idag inte tror att det någonsin funnits något hednatempel i gamla Uppsala så kan man ju börja undra - kan det ha varit Mac Keys Ubsola i Ledsjö som åsyftades, Gum, eller varför inte Gudhem... Men Stenkil insåg att ett sådant förfarande vore liktydigt med självmord.

Stenkils morfars farfar var Harald Hårfager, och via honom var han släkt med den norska grenen av Ynglingaätten. Även via sin far hade han en liknande härkomst. När han dog 1066 utbröt invecklade tronstrider, något som kan ha berott på att han i alltför stor utsträckning gynnat sina västgötar. Han lär vara begraven i Levene där han både föddes och dog, och räknas som stamfader för den Stenkilska ätten. Stenkil omnämns i Den äldre Västgötalagen, efter Håkan Röde.

Håkan Röde

Eventuellt är Håkan Röde en frilloson till Stenkil, omnämnd i Västgötalagens kungalängd som kung mellan Emund Slemme och fadern Stenkil, vilket väl ändå inte torde ha varit fallet om Stenkil var hans far.
Håkan föddes enligt kungalängden i Levene runt 1045 och tros ha tagit sig konungatiteln efter Stenkil alternativt blivit vald till kung sedan Anund Gårdske avsatts. Han lär ha varit kraftigt rödhårig och en stor sjökrigare som organiserat ledungsflottan i roddarhäraden, s.k. "rod". Enligt kungalängden ska Håkan Röde ha regerat allt som allt i tretton vintrar.

Han lär ha tagit kungatiteln redan 1066 men bara blivit erkänd i Västergötland. Men då Anund Gårdske fördrevs vid bloten i Uppsala 1075 togs Håkan Röde till konung även över uppsvearna mot att han uppfyllde villkoren att fortsätta bloten, och att han gifte sig med "unge Olofs mor", sannolikt Erik Hedningens änka. På en runsten på Aldelsö i mälaren nämns en Håkan, dock inte Röde.

Enligt traditionen skall Håkan Röde ha haft ett slott som var beläget ca 1,5 mil österut från Levene, öster om Jung - läs om det här. Och enligt Olaus Petri skall han ha haft en jarl som hette Kettil okristen, "en af konung Sverkers förfäder, och Messenius berättar, att han varit häradshöfding i Kind samt tre år före sin död ingått i sin graf, af fruktan att han eljest skulle förledas öfvergå till kristendomen" (NF 1884). Kettil anses allmänt vara en uppdiktad person.
Håkan Röde dog 1079. Han omnämns i Den äldre Västgötalagen, före Stenkil.

Erik Stenkilsson och Erik hedningen

När Stenkil dött gjorde Erik Stenkilsson och Erik hedningen anspråk på tronen.

Erik Stenkilsson var av Stenkilska ätten, kung mellan 1066-1067. Som kristen kom han ändå att samregera med Erik Hedningen. Erik var son till Stenkil. Uppsvearna hade dock svårt att acceptera hans tro och vägrade erkänna honom. Sitt stöd hade han istället i Västergötland där Stenkilsätten hade sin härkomst. Död 1067.

Erik hedningen var kung samtidigt med Erik Stenkilsson, vilket han blev för att han som hedning lovade uppehålla bloten. De två lär dock ha blivit fiender och dödat varandra i ett stort slag. Erik hedningen omnämns inte i Den äldre Västgötalagen.

Halsten Stenkilsson

Halsten Stenkilsson blev enligt Adam av Bremen kung kort efter Stenkils död men fördrevs efter en kortvarig regering - kung mellan 1067-1070. Halsten föddes runt 1050 och dog 1084.
Namnet Halsten är hedniskt. Han var son till Stenkil och en av Emund Gamles döttrar, och lär ha varit en god domare. År 1070 fördrevs han eftersom man inte ville ha en västgöte till kung i mälardalen. Hela Sveriges konung kan han bara ha varit under en kort tid. Han ska senare ha regerat tillsammans med sin bror Inge den äldre, men troligen endast i Västergötland (1079 - 1084).
Halsten Stenkilsson omnämns i Den äldre Västgötalagen.

Anund Gårdske

Anund Gårdske var kung mellan ca 1070 - 1075. Efter fördrivningen av Halsten sökte man sig (uppsvearna) en ny kung. I Gårdarike (se karta) fann man en ättling till den Hrörek eller Rurik, den förste tsaren, vilken utvandrat dit från Roslagen någon gång på 800-talet och kom att grundlägga Ryssland.

Den återfunne ättlingen hette Anund och fick tillnamnet Gårdske eftersom han var just ifrån Gårdarike. Det var dock ett aber - Anund var döpt och kristen.
Vart nionde år hölls den stora bloten i Uppsala och Anund hann sitta på tronen i fem år innan nästa offerfest. Då han vägrade att blota avsattes han därför 1075, varefter han troligen återvände till Gårdarike.

Anund omnämns av Adam av Bremen men det är osäkert om han någonsin kom för att ta tronen i besittning. Anund Gårdske omnämns inte i Den äldre Västgötalagen.

Inge d.ä. Stenkilsson

Inge d.ä. Stenkilsson föddes ca 1055 och var en son till Stenkil Ragnvaldsson medan modern skall ha varit en av Emund gamles döttrar. Inge lär ha varit gift med Ragnhild den heliga av folkungaätten, Söder-Telges skyddshelgon, men mer troligt är giftemål med Blot-Svens syster Helena Torkilsdotter.
Med Ragnhild skulle han ha fått dottern Kristina Ingesdotter, och med Helena barnen Katarina (som kom att gifta sig med Björna Järnsida, en son till danske Harald Kesja), dottern Margareta Fredkulla och Ragnvald Knaphövde.

Om Inge berättas att han varit en jätte på över 2 meter. Att Inge hade sina rötter i Västergötland berättar den tidens historieberättare och skalder, bl.a. Inges hovskald, Magnus Skäggason. Danska källor skrev Inge som den "götiske kongen" (rex gautorum).

Vid Håkan Rödes död 1079 valdes Inge till konung tillsammans med sin äldre broder Halsten, men Halsten fungerade troligtvis mest som en lydkonung. I ett påvligt brev daterat 1080 står Inge benämnd som Kung över svearna. Han räknas dock såsom varande kung mellan åren 1079 till 1110.

Som en sann kristen kung lät han snart uppföra kyrkor och tillsätta biskopar i såväl parti som minut, och var enligt Hervararsagan den som utrotade hedendomen i Sverige. Bland annat lär han ha låtit riva Upsalatemplet, kanske det vid Gums kungsgård eller Mac Keys Ubsola - eller varför inte Gudhem som omnämns i Jomsvikingasagan! Under Inges tid byggdes Vreta och Göteve kyrkor, den senare en av Sveriges absolut äldsta säkert daterade, ännu kvarstående stenkyrkor.

Inge fördrevs med stenkastning vid blotfesten i Uppsala 1084 och ersattes av sin hedniske svåger Blot-Sven. Enligt en tradition runt Hornborgasjön brukade Inge uppehålla sig på sitt slott i Ytterberg (Ytterborg?) och hade sitt jaktslott i Ingatorp, öster om Hånger.

Inge d.ä. förde krig mot Magnus barfot av Norge åren 1099, 1100 och 1101. Stridigheterna gällde att Barfot krävde markerna väster om Vänern som sitt område, för så hade det varit förr, menade han. Efter att ha gjort upp om Freden i Kongahälla år 1101 gifte Inge bort sin dotter Margareta med Barfot, dottern fick därvid tillnamnet Fredkulla. Som hemgift fick hon Dalsland, så Barfot fick delvis som han ville...
Margareta Ingesdotter var senare också gift med danske kungen Niels Svendsen, och tillsammans fick de Magnus starke Nilsson som skulle bli kung i Västergötland. Inge förekommer även mer nedan.

Inge d.ä. Stenkilsson omnämns i Den äldre Västgötalagen.

Ytterberg i Hornborgasjön där kung Inges slott sägs ha stått
och där man också funnit en källare med trapphus m.m.

Blot-Sven Torkilsson

Uppförandet av kyrkor och införandet av kristendom var något som Inges svåger Blot-Sven Torkilsson alls inte uppskattade. Blot- Sven tyckte att Oden och alla de andra gudarna hade betydligt mer att erbjuda än en alldeles ensam Gud, och att man för övrigt fick tro på vilken gud man ville, så som hävderna föreskrev.

Blot-Sven ska ha varit släkt med den gamla Ynglingaätten, emellertid okänt hur. Han föddes omring 1050. Blot-Svens syster Helena var gift med Inge den äldre och de var på så sätt svågrar. Blot-Sven själv var gift med kung Stenkils dotter Helena.

Historien förtäljer att Inge fördrevs av Blot-Sven då Inge vägrat utföra ett blot, varefter Inge 1080 drog sig ner till sin gård i Hånger, Västergötland, se en karta över Falköpingsområdet. Vid en blot 1084-1085 skall Blot-Sven låtit stena ihjäl missionären Eskil.

År 1081, i ännu ett påvligt brev, tituleras Inge d.ä. som Kung över Västergötland. Några år senare, ca 1088, dyker han återigen upp på scenen och dödar tillsammans med brodern Halsten den trilskande Blot-Sven som därmed kom att bli den sista hedniska kungen, släkt med Sigrid Storråda i rakt nedstigande led. Blot-Sven lär han ha varit kung mellan 1084 och fram till 1088, varefter han höglades. Han omnämns inte i Den äldre Västgötalagen.

Inge d.ä förmenas ha avlidit i sitt jaktslott i Ingatorp vid Hornborgasjön i Västergötland år 1110, begravdes på Hångers kyrkogård men flyttades senare till Varnhem, förmodligen av Magnus Gabriel De la Gardie.

Erik Årsäll

Erik Årsäll menas ha varit kung mellan åren 1087 - 1088, son till Blot-Sven. Efter dennes död blev Erik Årsäll hedningarnas motkung mot den kristne Inge den äldre som ju var kristen.
Enligt traditionen slogs Erik ihjäl vid den sista bloten i Mälar-Uppsala 1088 när Inge d.ä. lät bränna hednatemplet. Detta är dock en ren spekulation, där har aldrig funnits något tempel.
Tillnamnet Årsäll lär syfta på att det skall ha varit goda skördar under de år Erik regerade.
Även en kung Kol regerade i Östergötland i början av 1100-talet, en ättling (son?) till Blot-Sven. Måhända var Kol densamme som Erik årsäll och möjligen var han far till Sverker d.ä. Erik Årsäll omnämns inte i Den äldre Västgötalagen och har i övrigt ifrågasatts.

Filip Halstensson

Filip Halstensson (Filippus) samregerade med sin bror Inge d.y. från och med 1110 till 1118, då Filip dog. Enligt Västgötalagen var han en god konung.
Filip föddes ca 1070, och kom att gifta sig med Ingegärd, en dotter till Harald Hårdråde av Norge, och senare Elisabet, en rysk prinsessa som var en dotter till Ingegärd som i sin tur var dotter till Olof Skötkonung (puh...).
Filip kan möjligen ha blivit mördad av sin bror Inge d.y. Troligen ligger han begravd i Vreta tillsammans med brodern Inge d.y.
Vid en utgrävning fann man två mansskelett på 1,98 respektive 2,02. Det stämmer bra med att medlemmar ur Stenkilska ätten var ovanligt långa. Med Inge den yngre utdog Stenkilsätten på svärdssidan.

Inge d.y. Halstensson

Inge d.y. Halstensson var ensam kung från 1118 till 1120-talet, gift med Helena Stenkilsdotter från Ynglingaätten, född i Skövde. Tillsammans fick de barnen Ragnvald, Margareta, Katarina och Kristina. Inge var också gift med norska Ulvhild Håkonsdotter som senare kom att gifta sig med såväl danske Niels som Sverker d.ä. Ende sonen, Ragnvald Ingesson, fick en dotter, Ingrid Ragnvaldsdotter, som bl.a. var gift med den norske kungen Harald Gille - far till Brigida Gille, gift med bland andra Birger Brosa.

År 1123 härjade den norske kungen Sigurd Jorsalafar tillsammans med den danske kung Niels i Småland med det skenbara syftet att frälsa de hedniska smålänningarna. Detta kallades för Calmare ledung, och menades vara ett korståg.

Under Inge d.ä.:s tid anslöt sig Jämtland till Norge, och Östergötland blev åter ett självständigt kungarike för en tid.

Erikskrönikan berättar att då Inge dött av ond dryck på Vreta kungsgård ca 1125 följde makan Ragnhild några riddare på en pilgrimsresa till Jerusalem. Väl hemkommen bosatte hon sig i Vreta kloster där hennes man tros vara begravd, men begravdes själv i Södertälje, vars skyddshelgon hon är. Att Ragnhild skall ha varit maka till Inge är starkt ifrågasatt.

Inge d.y. Halstensson omnämns i Den äldre Västgötalagen.

Ragnvald knaphövde

Ragnvald knaphövde (Ragvald) var son till Inge den äldre och regerade endast en kort tid tills han blev ihjälslagen, antingen i Götala men troligen i Karleby ca 1130. Detta skedde då han red in i Västergötland utan att lämna gisslan, så som lagen föreskrev. Vid påföljande ting, med biskop Karle av Edsvära i presidiet, blev han ihjälslagen av uppretade tingsdeltagare. Troligen har han haft en östgötsk uppbackning.

Knaphövde kallades han förmodligen för att han inte tillhörde de större tänkarna, vilket även kom att ända hans liv (andra menar att det betyder 'litet huvud' - kanske samma sak - medan åter andra menar att det skall vara 'rundhuvud'). Ragnvald anses ligga begravd i Vreta klosterkyrka.

Ragnvald knaphövde omnämns i Den äldre Västgötalagen.

Magnus den starke Nilsson

Också Magnus den starke Nilsson, född ca 1107, figurerar i historierna från denna tid. Han var kung ca 1125– 1130, son till kung Niels av Danmark och Inge den äldres dotter Margareta Fredkulla. Hon hade gift om sig med kung Niels när hennes förste make kung Magnus Barfot av Norge dött 1103.

Magnus valdes till kung över västgötarna 1125 medan Ragnvald Knaphövde troligen stöddes av östgötarna. Magnus var gift med Rikissa av Polen vilken så småningom, i sitt tredje gifte, blev gift med Sverker den äldre.

Efter Ragnvald Knaphövdes död blev Magnus kung. Då Margareta Fredkulla dött år 1130 gifte Magnus far, kung Niels, om sig med Inge den yngres änka Ulvhild. Samma år vann kung Sverker d.ä. den svenska kronan med list och våld.

Men Magnus var alltså dansk prins. På sin styvmor Ulvhilds inrådan lät han mörda hertig Knud Lavard av Jylland i Ringsteds skog och dömdes därför till landsflykt år 1131, men hans far kung Niels lät emellertid kalla hem honom igen. Han stupade sedan i slaget vid Fotevik i Skåne 1134.

Magnus lär ha varit ståtlig, högrest (ca 195 cm), haft härskargåvor och varit våldsam och avundsjuk. Hans fysiska styrka och hans mod var vida kända. Det var denne Magnus som inledde byggandet av den första stendomen i Skara året 1126. Magnus omnämns dock inte i Den äldre Västgötalagen. Han har ett eget gravkor i Vreta klosterkyrka, men tros inte ligga begravd där.

Så dags hade medeltiden redan påbörjat sin historieskrivning.

Till efterföljande kungar

Till index för Bengans historiasidor