 |
en
märkliga stensättningen Stonehenge
är belägen ca 12 mil väster om London
på en plats som har en lång historia.
De äldsta |
lämningarna är spår efter några cirkulärt
placerade, över en meter tjocka furustockar som kom
på plats redan för 10.000 år sedan, belägna
några hundra meter norr om dagens stenar.
Därefter
finns inga spår förrän ca 3000 f Kr då
ett dike om 115 m i diameter med en innanför liggande
vall tillkom, och strax därefter några hallbyggnader.
Innanför vallen fanns en cirkel med 56 stolpar vilka
anses ha använts till att följa månens
gång över himlavalvet.
Ca
sjuhundra år därefter, runt 2.300 f Kr påbörjades
resandet av stenarna, varav några hämtades
i Wales - 25 mil västerut... Platsen utökades
sedan så sakteliga under en tid av nästan 1.000
år innan den verkar ha övergivits någon
gång runt 1600 f. Kr. Skelettfynd av en man som
halshöggs på 300-talet f Kr förbryllar
dock...
Stenarna
är av en sandstenstyp som kallas sarsen och är
hårdare än granit. Ändå har man
lyckats göra tappar i de stående stenarna vari
överliggarna med sina tapphål passats in. De
största stenarna menas väga över 30 ton...
Det äldsta omnämnandet av Stonehenge menas ha
skrivits av den grekiske Hecateus av Abdera på 300-talet
f Kr vilken förtäljde att det på en ö
norr om Frankrike, större än Sicilien, fanns
en helig lund och ett enastående tempel tillägnat
solens gud Apollo.
Tillbaka
Soltemplet
Ca
20 m framför cirklarna ovan stod två resta
stenar mellan vilka solens första strålar
letade sig in till och igenom de högsta kolonnerna
vid midsommar
Då Stonhenge stod fullt utbyggt skall här ha
stått 30 st stenar, drygt sex meter höga och
två m breda vilka bildade en cirkel med 31 m i diameter.
Där innanför stod tio parställda stenar
i form av en hästsko med öppning mot nordost.
Från detta väderstreck löpte en väg
in, mer än 500 m lång. Vägen liksom vallen
runt stenarna avgränsades av vallar bestående
av vit krita - sedd på avstånd lär Stonhenge
i det närmaste ha sett ut att vara självlysande.
Vägen
kommer nerifrån en svag sänka, och kanske var
det från en källa belägen där nere
som druiderna utgick tidigt om morgonen. Där nerifrån
måste man kunnat se hur soltemplet började
glöda då de första solstrålarna
träffade centrumstenarna uppe på den låga
kullen alltmedan marken runtomkring låg i skugga.
Även
på Irlands östkust finns många storartade
monument - extern
länk.
Källor:
Copyright-fri bild från HP
|
