trax söder om Kristinehamn i sydöstra Värmland står en av Sveriges äldsta runstenar, ansedd till att vara ristad under 500-talet,

Tillbaka

Den övre delen av stenen är avslagen, och har trots ivriga eftersökningar i närområdet inte stått att återfinna. Detta har ställt till det med tydningen av texten, detta är den senaste tolkningen enligt RAÄ:

Ljuv (?) heter jag. Ravn heter jag.
Jag, eril, skriver runorna.

En äldre tydning av eril var herul. Eril skulle kunna betyda jarl, och en del vill tolka dessa till att ha samma betydelse då den gamla formen för jarl i fornnordiskan var 'erul'.

* * *

Herulerna var ett germanskt folk som omnämndes från 200-talet och fram till mitten av 500-talet, härstammande från Skandinavien men som blivit fördrivna av danerna på 200-talet. De tog sig då ner till Svarta Havet, till en trakt som vid den tiden ett välmående område. Enligt flera grekiska författare började herulerna att härja och skövla framgångsrikt runt kusten. De beskrevs som ett grymt och hedniskt folk som offrade människor åt sina gudar och slog ihjäl gamla och sjuka.

Vad man känner till brukade de agera hjälptrupper åt de romerska härarna och gjorde stora insatser när det gällde att hålla ihop det stora romerska riket. Vid 500-talets inledning förlorade de ett krig mot langobarderna, ett annat germanskt folk, varefter ett antal av dem beslöt sig för att vandra norrut. Enligt Prokopius, som var en östromersk historieskrivare på 500-talet, tillbaka till sina förfäders gamla land i Den yttersta delen av världen, i närheten av en folkrik stam som kallas för gautoi, götarna.

Se stenen hos RAÄ och se en jämngammal runsten i Norra Vånga, Västergötland

Källor:
RAÄ
Värmlands museum