en äldre wæstrægötlanz lagh är den äldsta sammanhängande skrift som finns bevarad på svenska, och antas vara skriven ca 1219-1225

Det är med ledning av uppgifter i handskriften som den daterats till 1280-tal. Att den har använts flitigt vittnar de 47 bladen om - kanterna har nötts och sidorna har mörknat av ålder och smuts. Handstilen i den ursprungliga texten är gotisk minuskel (gemena - små - bokstäver). På flera ställen finns anteckningar som tillkommit under senare tider. På sidan på bilden t.h. syns i den högra marginalen exempel på dessa noteringar, och i övre marginalen har Johannes Bureus (d. 1652) skrivit retlose bolcar - Rättlösabalken. Det finns fragment av ännu äldre svenska skrifter, bland annat KB:s B193 som också är en avskrift av samma lag. Före västgötalagen fanns en ännu äldre lag, Hednalagen, men av den återstår endast några fragment.

Lagen inleds med följande textrader:

"Kristus är främst i vår lag. Därnäst är vår kristna lära och alla kristna: konung, bönder och alle bofaste män, biskop och alle boklärde män".

Tillbaka

Vidhemsprästens tillägg

I ett tillägg till lagen har den så kallade Vidhemsprästen på 21 blad tecknat ner bl.a. lagmanslängden som sträcker sig över ca 250 år. Denne präst hette Laurentius dyakn och var präst i Laske-Vedum, förr skrivet som Vidhemma.
Laurentius gjorde vissa tillägg till lagarna, och handskriften innehåller dessutom en kungalängd och en biskopslängd, författade omkring år 1240. Dyakn betyder att han var skolad.

Lagmanslängden börjar:
"Här hittas namnen på de män som gjorde och framförde Västergötlands lag. Den förste var Lumber, han säges hava uttänkt och gjort en stor del av vår lag. Han var född i Vånga och där ligger han begraven i en hög, ty han var hedning".

Om lagman Eskil, som anses ha redigerat den äldre västgötalagen i början av 1200-talet, säger Vidhemsprästen Laurentius i lagmanslängden:
"Han forskade sorgfälligt efter Lumbers och andra lagar, sådana de voro efter fädernas goda sed. Sedan han funnit vad som var landets lag, då genomtänkte han den med mycket skarpsinne och egen omsikt".

Läs om vad Natanael Beckman skrev om Snorre och Eskil i sitt förord till sin översättning av den Äldre Västgötalagen.

(Vidhemsprästen hade också en avskrift av Alsnö stadga i sin ägo, en av två bevarade avskrifter som båda varit bilagor till Västgötalagen).

Tillbaka

Svear äga konung att taga och så vräka

Bilden ovan (färglagd) av Rättlösabalken visar den kanske mest diskuterade delen av lagen som börjar ungefär Svear äga konung att taga och så vräka · han skall med gisslan ovan fara och är rättslös i · Östergötland · då skall han sända sändemän till alla götars ting · då skall lagmannen gisslan skifta · två sunnan av landet och två nordan av landet · sedan skola fyra andra män av landet följa med dem · de skall alla mot Junabäck fara · östgötarna gisslan ska kungen följa och vittne bära att han är så inländsk som lagen deras säger · då skall alla götars ting igen honom nämna då han till ting kommer. Slutet (som inte finns med på bilden) lyder:
Då skall han för alla götar svära att han skall ej rätt lag i landet bryta · då skall lagmannen honom först till konung döma · och sedan andra som han ber · K (konungen) skall sedan tre män ge frid som ej hava nidingsverk gjort ·

Läser man översättningar till nusvenska av denna text så har man länge menat att 'ovan fara' skall läsas 'fara ner (från Uppland)', vilket förefaller vara en smula märkligt, något Uppsala, Mora stenar eller annan plats belägen Nordanskogs nämns inte. Diskussionerna bottnar i hur man skall tolka äldre tiders uppgifter om vilka som skulle räknas som svear - om alla nordost om Danmark var svear (svenskar), eller om man skiljde på svear och götar.

Tillbaka

Det förefaller annars mer som att man här i denna västgötarnas lag beskriver hur man väljer kung i Västergötland, och att denne därpå hade att bege sig norrut, norr om Vättern där östgötarna möter upp. Den västgötska gisslan intygar att det är den valde kungen som anländer, varefter gisslan byts ut mot två östgötar från söder och två från norr vilka tillsammans med kungen från Västergötland beger sig till Junabäck (uinabäk) vid Jönköping. Där på tinget svär han för de östra götarna att han kommer att följa lagen, och är så kung över Västergötland och Östergötland. Denna kungsgata gick alltså medsols runt ett Göta rike, runt Vättern med kungarnas Visingsö. Notera att inte heller smålänningarna omnämns.

Det sägs inte i lagen, men troligtvis skulle sedan östgötarna följa med in i Västergötland för att meddela på ett ting att man godkänt kungen, vilket inte Ragnvald Knaphövde hade gjort hundra år tidigare. Förvisso var han väschôtte, troligen son till Inge d.ä., men lagen var till för att följas, och Ragnvald fick en skymflig död. Näste kung var östgötske Sverker från Kaga, och härefter växlar de båda landskapen med att utse kungar.

Tillbaka

Götakonungar och uppsvear

Vidhemsprästen Laurentius räknar upp sjutton kungar i sitt bihang till den äldre Västgötalagen - och mycket riktigt, ingen av dessa kom från Uppland.
Av alla de sveakungar som regerat (under mer än 500 år), från Olof Skötkonung mot 900-talets slut och fram till Gustav Vasa, så är det ingen som kommer från Nordanskogs, alltså norr om Tiveden och Kolmården.

En teori som framförts och även verkar stämma går ut på att sveakungen alltid kom från Götaland. Efter att ha valts skulle han sedan resa ut på en eriksgata för att få samtliga landsdelars godkännande.

Seden att välja kung vid Mora sten är dock av senare datum. Först ut sägs östgöten Magnus Ladulås ha varit år 1276. Magnus som, kan man då förmoda, red upp till Tiundaland för att få sitt godkännande som kung även av uppsvearna. Läs lite om eriksgatan.

Danske Saxo grammaticus kallade folket Nordanskogs för uppsvear - vilka var då de andra svearna?

Diskussionerna fortsätter...

Tillbaka

Lagmansämbetet - i mycket en arvssak

Lagmansämbetet gick ofta i arv inom en storbondeätt, även om det givetvis valdes en ny lagman då så erfordrades. I den äldre Västgötalagen står det uttryckligen att lagmannen skulle vara en bondeson. Han skulle vara klok och skarpsinnig, för han hade tre viktiga uppgifter - han skulle hugsa lag, d.v.s. kunna den utantill, han skulle kunna tälja lag, innebärande att han läste upp den på tinget och han skulle skilja lag, alltså skipa rättvisa i tvister.

Den Äldre Västgötalagen omarbetades ganska snart efter tillkomsten, troligen på 1280-talet. Då gjordes flera tillägg samtidigt som en del hedniska inslag ströks.

Illustration till Tjuvabalken, en handskrift av Magnus Erikssons
landslag med stycken ut Västgötalagen

Tillbaka

Laga fång av jord

Enligt Västgötalagen finns fem laga fång av jord - genom arv eller odaljord, hemgåva till son, hemföljd till dotter, genom köp och genom skötning.

De sista två reglerna är sent tillkomna och möjliggjorde dels handel med jord, dels att kungen kunde skänka bort jord, så som Olof Skötkonung gjorde med sitt Husaby till kyrkan. Handeln begränsades av huruvida arvingarna var med på att sälja bort jord eller inte. Den enskilde fick möjligheten att testamentera till kyrkan och kungen om man så önskade.

Källa: Catshaman

Tillbaka

Ännu äldre lagar

Västgötalagen var dock inte alls den äldsta lagen, det fanns flera föregångare. Men flera av dessa var rimverser som inte fanns nedtecknade, utan gick i arv mellan lagmännen. Olaus Petri skrev dock i sin svenska krönika att Västgötalagen var skriven "efter gamla lagböcker".

I förordet till Upplandslagen, stadfäst av Birger Magnusson år 1296, står det: "Lagförfattare var Viger spa (den vise), hedning i hednisk tid. Av hans lag blev det som var till gagn intaget i den nya lagboken, som innehåller Vigers flockar och 'uppländsk lag' (dvs. de nya bestämmelserna)". Detta förord hör till själva lagen. I konung Birgers stadfästelsebrev säges att lagen för upplänningarna, som bodde i de tre folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland, fanns kringspridd i flera olika flockar, varför en ny lag behövdes.

Källor:
KB Kungliga biblioteket
Berättelser ur svenska historien, första bandet
Västgöta lagar och lagböcker - Georg v Euler